Hemmahoppet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-23
Starkare, hårdare, snabbare – nu slår sig Åsa Sandell in i boxningshistorien
New York
I morgon väntar en av de största dagarna i Åsa Sandells liv.
Dels fyller hon 40 år.
Dels kommer hon till Sverige för att få utöva sitt omstridda yrke på hemmaplan för allra första gången.
– Och jag är bättre än någonsin, lovar den svenska boxningsstjärnan när Sportbladet möter henne i New York inför hemresan.
Jo, det är ett födelsedagsbarn som tidigt i morgon bitti tar mark på Arlanda utanför Stockholm.
Åsa Sandell möter en tidigare okänd motståndare: The Big Four O, som dom säger i USA.
– Det känns lite konstigt. Vid det här laget ska man väl vara vuxen, säger hon och skrattar när vi ses på legendariska boxningsgymmet Gleason’s i Brooklyn.
– Men det är inte så mycket att göra åt. Tvärtom får man väl vara glad att man får vara med och fortfarande mår bra.
– Och det känns som ett rätt roligt sätt att fira 40-årsdagen, att flyga över Atlanten och komma hem...
Den finaste presenten får Åsa förstås till helgen, då hon medverkar vid den stora Återkomsten på Scandinavium i Göteborg – den första professionella boxningsgala som arrangerats på svensk mark sedan 1969.
Det är alltså första gången vår just nu främsta boxningsstjärna får utöva sitt yrke i hemlandet.
Förbud mot allt som är riskabelt
– Det hade man ju inte räknat med, säger hon och ler.
– Men det känns rätt och det känns roligt. Jag har i och för sig aldrig varit särskilt engagerad i den där infekterade proffsboxningsdebatten, men?...?ah, det finns en tendens i Sverige att försöka förbjuda allt som innebär risker och jag är glad att vi kan ta det här steget nu. Jag vill naturligtvis kunna ägna mig åt proffsboxning även på hemmaplan.
Enda orosmomentet är att den tuffa närkingen – som bott större delen av sitt vuxna liv i Skåne – inte riktigt hinner förbereda sig som hon borde inför den svenska debuten.
– Det blir kanske lite väl tajt med tid. Jag landar på onsdag och ska vara uppe i ringen på lördag. Det är inte direkt idealet. Men bortsett från det så...
Ja, bortsett från det har fröken Sandell just avverkat sitt första år i den mest inspirerande, berikande och utvecklande boxningsmiljö som står att finna på planeten.
Gleason’s Gym, beläget strax intill Brooklyn Bridge, är för boxningen vad St. Peterskyrkan i Rom är katolicismen.
Alla man överhuvudtaget kan komma på – från Ingemar Johansson till Mike Tyson – har vid något tillfälle i karriären haft det som hemmagym. Atmosfären i den trånga, halvmörka, svettstinkande lokalen är så förtätad, så fullsprängd av klassisk boxningskultur, att förstagångsbesökare alltid blir stumma.
– Det är fortfarande magiskt att komma hit. Varje dag, säger Åsa och fäster blicken på en ung, manlig kollega som går till ursinnig attack på en boxboll strax intill.
Bättre förutsättningar, bättre allt
När vi träffade henne på samma adress i slutet av januari 2006 lovade hon att hon skulle bli en bättre boxare om hon fick leva och träna i dylika sammanhang.
Och det är ett löfte hon menar att hon definitivt kunnat hålla.
– Absolut. Jag är verkligen en bättre boxare än jag var när jag kom hit, slår hon fast.
På vilka sätt?
– På alla sätt. Jag är starkare, jag är snabbare, jag slår hårdare och jag har större kunskaper om boxning.
Och det tackar du Gleason’s Gym för?
– Det beror på att jag överhuvudtaget har bättre förutsättningar här i USA. Jag har bättre tränare, bättre sparringpartners och bättre boxare runtomkring mig. Ekonomiskt har det visserligen varit tufft, men det boxningsmässiga kompenserar. Med råge.
Det enda som måhända inte riktigt gått som planerat är resultaten. De få ”riktiga” matcher Åsa fått gå har hon förlorat. Bland annat fick hon ordentligt på truten av Ijeoma Egbunine i Winston-Salem i North Carolina i somras.
– Snopet förstås, men jag har fått möta väldigt bra och tunga motståndare och jag tror jag lärt mig mycket. Nästa år hoppas vi kunna få till matcher mot motståndare i min egen viktklass. Då är jag övertygad om att jag kan börja vinna.
Åker tillbaka till New York efter galan
Drömmen om en ny titelmatch mot Leila Ali, som slog Åsa på teknisk KO i december 2005 och sedan hållit sig så långt från den blågula sluggern det bara går, lever fortfarande.
– Ja, definitivt. Det är hon som är mästare. Det vill jag också bli. Därför är det henne jag måste möta och besegra, konstaterar Åsa.
Det innebär i sin tur att hon, trots den där fyran och den där nollan som står vid dörren i morgon, inte har några planer på att avsluta karriären – eller på att flytta hem till Sverige.
– Nej, jag vill fortsätta med det här ett tag till.
Så du åker tillbaka till New York efter galan i Göteborg?
– Oh, ja. Jag trivs väldigt bra. Det är som sagt fortfarande magiskt att vistas i det här gymet och jag har det väldigt bra även vid sidan av boxningen.
Har pojkvännen flyttat över ännu?
– Det är slut.
Jahaja. Men du har ett socialt liv i New York?
– Ja, jag har skaffat många nya vänner. Det är mycket boxningsfolk förstås, kollegor och journalister som jag har väldigt roligt ihop med.
Så någon hemlängtan till kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad kan vi inte tala om?
– Det är trevligt där också, men nej. Jag stannar här tills vidare.