”Smärtan är det som är värst”

Caroline Larsson amputerade benet – nu vill hon ut i Europa

helskärm

Det skulle bli en helhjärtad satsning på golfen 2011 men i stället får hon satsa på vägen tillbaka. Den femte maj fick Caroline Larsson amputera sitt högra ben efter att läkarna hittat fem elakartade tumörer under hennes knä.

– Smärtan är det som är värst, säger hon.

För tre år sedan började hon känna att knät var lite svullet, men hon gick inte till läkarna förrän ett drygt år senare då hon började få problem att böja det då hon skulle läsa puttlinjen på golfbanan.

När hon kom till läkarna fastslogs en godartad tumör i Caroline Larssons knä, som opererades bort i juni i fjol. Under ett återbesök i november såg läkarna att tumören hade kommit tillbaka.

– Då blev jag jätteledsen för jag visste att jag var tvungen att genomgå en ny operation, berättar hon.

”Glad att vara vid liv”

När Caroline i år kom hem från Nya Zeeland i mars, där hon hamnade mitt i den svåra jordbävningen, var hon glad att vara vid liv men inställd på operationen för att ta bort tumören. Då kunde läkarna ta bort tumör nummer två.

Men det tog inte slut där. Ungefär tre veckor senare kom nästa bakslag för Caroline – läkarna kunde se att tumören hade kommit tillbaka. Och det var inte bara en utan det var fem, och de var dessutom elakartade.

Det alternativ som läkarna gav henne var rakt på sak – vi måste amputera ovanför knät. Datumet var 11 april.

– Jag bröt ihop totalt men bara två dagar senare började jag planera för framtiden, jordbävningen i Nya Zeeland hjälpte mig i den processen då jag redan innan hade börjat omvärdera livet, säger

Caroline och fortsätter:

– Det var det värsta jag varit med om. Jag och min syster hamnade mitt i kaoset, jättemånga dog precis vid oss. Det satte sina spår och när jag kom hem uppskattade jag livet mycket mer. Beskedet om amputation var fruktansvärt men jag behövde å andra sidan inte dö. Det kommer att komma dagar då det är jobbigt men jag uppskattar livet för jag får leva.

När operationsdagen var kommen var Caroline lugn och inte speciellt orolig. Hon hade med sig pojkvännen Martin som hjälpte henne att hålla sig lugn.

– Det fanns ingen återvändo, jag blickade bara framåt, säger hon.

Hur gick tankarna när du vaknade upp efter operationen då?

– Jag trodde att de hade opererat foten först, den kändes fyra gånger så stor än vad den brukade vara. Jag ville vicka på tårna men det gick ju inte. Då blev jag stressad men familjen och läkarna gav mig väldigt bra stöd.

”Det går i vågor”

Smärtan i sitt högra ben är det som Caroline beskriver som svårast med hennes resa senaste sex veckorna. Den går i vågor, beroende på vad hon gör för något.

– Smärtan är svårast. Men den kommer försvinna med tiden antar jag.

En vecka efter operationen svingade Caroline golfklubborna igen, då utan boll inne på sjukhuset. Ytterligare en vecka senare var hon ute på hemmaklubben Karlstad Golfklubb och slog bollar med hjälp av lillasyster Louise som höll i hennes höfter som en säkerhetsåtgärd.

Men bara några dagar senare slog hon helt själv utan att någon höll i henne.

– Det var en helt fantastisk känsla att se bollen flyga igen, berättar Caroline entusiastiskt.

Familjen stöttar

Hon berättar att familjen stöttar henne helhjärtat i hennes comeback men hon tror inte att de hade pushat henne att komma tillbaka så fort om det inte var för positiva inställning.

– Jag tror inte de har haft samma tid att processa allting lika mycket som jag har.

Att hon har golfen att komma tillbaka till tror hon har bidragit till att hon har sin positiva inställning. Men inte enbart.

– Jag tror att det gäller att tänka framåt, oavsett om man är idrottare eller inte. Man måste se framåt, och det tror jag hjälper.

– Jag känner mig inte handikappad och kommer aldrig vara det i mina ögon. Jag ska tävla igen, med eller utan protes.