Ludmila Engquist överdoserade värktabletter – ville ta sitt liv
Häckstjärnan berättar allt i ny självbiografi
Uppdaterad 09.03 | Publicerad 07.41
Ludmila Engquist dopade sig medvetet för att slippa åka bob.
Sedan försökte hon ta sitt liv.
”[Jag] la mig på sängen, och väntade på att levern skulle kollapsa” skriver hon i biografin ”Ludmila – Svenskare kan ingen vara”.
Det är en sorgesam historia som den tidigare häcklöparen återger.
Som barn blev Ludmila Engquist slagen och våldtagen. Hon skadade bäckenet under sin första förlossning som 17-åring. En avundsjuk ex-make hotade henne med kniv och blandade förbjudna preparat i hennes proteindrycker för att få henne avstängd från idrotten. Och så cancern, den som först växte i bröstet och senare i livet i ryggen.
Särskilt kompakt var mörkret 2001, berättar Engquist i sin nya självbiografi ”Ludmila – Svenskare kan ingen vara”, skriven ihop med Johar Bendjelloul och Henrik Johnson.
Köpte ”ryssfemmor” i Ryssland
Ludmila hade fem år tidigare bytt ryskt mot svenskt medborgarskap och vunnit guld både på OS och VM på 100 meter häck. Hon var en blågul nationalhjälte. Men den karriären var över och satsningen på bob hade slagit helt fel. Hon hatade sporten innerligt, men kände sig nödgad att fortsätta.
Vägen ut var så kallade ryssfemmor, alltså anabola steroider, som hon köpte i sin gamla hemstad Krasnodar. Hon blandade pulvret med vatten, drack och närmade sig medvetet undergången.
Efter att ha fastnat i en dopningskontroll erkände 37-åringen allt, avslutade karriären och föll ner i ett depressivt tillstånd. I sin vilsenhet försökte hon överdosera värktabletter för att ta sitt liv i huset i spanska byn Altea.
”Jag agerade lugnt och målmedvetet, som i trans. Det är en känsla som är omöjlig att förklara för den som aldrig varit där. Allt konsekvenstänkande upphör, du är helt innesluten i dig själv. Ensamheten är större än världen, den omsluter dig, mörk och tät och mjuk som sammet. Jag hade bestämt mig för att jag inte ville leva längre. När beslutet är fattat släpper ångesten och en besynnerlig lättnad infinner sig.
Jag låste dörren till vårt sovrum”.
”Kommer jag någonsin bli lycklig?”
Johan Engquist tog sig in i rummet genom ett fönster. Han ringde efter ambulans och Ludmila magpumpades på sjukhus. Hon överlevde och har sedan dess levt ett liv i skymundan.
Cancern är tillbaka nu och Ludmila vet inte själv hon länge hon kommer överleva den. I ett av de sista kapitlen beskriver 60-åringen att hon för det mesta bara väntar ut dagarna, sköter om sina odlingar, tar det lugnt.
”Kommer jag någonsin att bli lycklig? Jag tror inte det, och det är heller inte viktigt” skriver hon.
Under sin karriär tog Ludmila Engquist två VM- och ett OS-guld. Hon tilldelades Bragdguldet 1997 samt Jerringpriset 1996 och 1999. ”Ludmila - Svenskare kan ingen vara” (Bokförlaget Forum) ges ut 13 september.
