Wennerholm: Känns som en bomb har slagit ner

Mats Wennerholm

OS-hoppet Jenny Fransson har testat positivt för dopning.

Och det känns som en bomb slagit ner.

En svensk mardrömsstart på OS-året 2020.

Blir hon fälld är ett av Sveriges största medaljhopp borta från spelen i Tokyo.

Jag sitter och är lite småchockad efter det här dopningsbeskedet. Jag borde inte vara det efter alla år och alla dopningfall jag skrivit om.

Men det är så det känns.

Och Jenny verkar ännu mer chockad.

Det handlar om små mängder av metyltestosteron som hittats i a-provet och nu ska b-provet analyseras.

Men det händer nästan aldrig att b-provet ger ett annat utslag.

Då finns det inga ursäkter.

Då blir det inget OS i Tokyo för ett av de största svenska medaljhoppen.

Går inte att jämföra med det här fallet

Jenny som blev historisk i Rio 2016 där hon blev den första kvinnliga brottare att ta medalj i ett OS efter tredjeplatsen i 69-kilosklassen.

Så vad händer nu?

Ja, det viktigaste är att det här behandlas snabbt av den ifrågasatta svenska dopningkommissionen.

Ju snabbare dess bättre.

Det får inte bli samma långbänk som i fallet Meraf Bahta, där den nästan pinsamma trögheten i systemet gjorde att det tog nästan ett år innan domen föll. Ju längre det här fallet tar, ju mer kommer det att skada både Sveriges Olympiska Kommitté och svensk idrott.

Nu ska jag påminna om att Meraf Bahta inte blev dömd för att ha åkt fast i ett dopningtest, utan för att ha missat tre gånger i vistelserapporteringen.

Det är allvarligt nog, men går inte att jämföra med det nya fallet med den nu 32-åriga Jenny Fransson.

Anabola steroider är något helt annat.

Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva på den här nivån när vi skriver 2020.

Jag lär få återkomma i ämnet är även b-provet är analyserat. Även om det är ren formalia är det först då processen kan starta.

Senast det hände var i LA 1984

Inte efter allt antidopningsarbete efter så många år och efter alla tidigare högprofilerade fall.

Senast det hände var under OS i Los Angeles 1984, då jag var på plats och följde brottningen och såg Thomas Johansson ta OS-silver i tungvikt.

Jag var nästan lika glad som han var den gången. Det gick inte att tycka illa om bjässen från Haparanda.

Några dagar senare stod jag i hettan utanför OS-byn där i Los Angeles och väntade på att få första intervjun med Thomas.

Men då för att tala om det OS-silver han just förlorat efter att ha fastnat i ett dopingtest.

Det var anabola steroider den gången också.

Det värsta som kunde hända.

Det krävdes sex timmars väntan innan en taxi bromsade i och Thomas klev ur tillsammans med Frank Andersson.

Mest chock och förtvivlan

Frank ville att Thomas skulle hålla tyst och följa med honom in i de bevakade OS-byn.

Men Thomas Johansson var alldeles för snäll för det.

Han stannade och berättade.

Han hade inga undanflykter eller ursäkter.

Han erkände direkt efter att han åkt fast.

Det hedrar honom. Det är långt ifrån alla som agerar på det ärliga och raka sätter i de här typen av fall.

När det gäller Jenny Fransson vet vi inte vad som hänt ännu. Alla detaljer som ligger bakom. Hur hon har kunnat få ett positivt test.

Det verkar mest vara chock och förtvivlan just nu och ett sökande efter förklaringar som förmodligen inte finns.