Sluta klaga på utlänningarna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En klasspelare kan lyfta ett helt lag – Väänänen är Dif:s klipp

Backen Ossi Väänänen är årets värvning i elitserien.

Han har lyft utdömda Djurgården till ett topplag.

Det är bara ett exempel på hur nyttig en utländsk spelare kan vara – om sportcheferna prickar rätt.

Det här är en hyllning till alla de utländska hjältar som blivit kult i sina elitserieklubbar.

Jag har aldrig gillat gnället om för många utlänningar eller att så få juniorer får chansen.

Elitserien är en professionell liga i dag.

De bästa ska spela.

En junior får alltid chansen om han håller klassen.

I Timrå har de två 16-åringarna Magnus Svensson-Pääjärvi och Anton Lander tillhört A-truppen i stort sett hela säsongen.

Namn som Peter Forsberg, Markus Näslund, Mats Sundin och Nicklas Bäckström var bofasta i elitserien som unga juniorer.

Av ett enda skäl. De var tillräckligt bra och mogna för att platsa.

Men tillbaka till importspelarna.

Djurgården var utdömt inför den här säsongen och ett tippat bottenlag, av de flesta just under slutspelsstrecket.

Men så kom frälsaren.

Finländaren Ossi Väänänen lyfte försvarsspelet till elitklass, Daniel Larsson fick den hjälp han behövde i mål och Djurgården vinner mer än de förlorar.

Väänänen är inte bara en bra back. Han är en stor ledare i omklädningsrummet också.

Hela laget har fått ett helt annat självförtroende och jag ska inte glömma bort den nya succékedjan med Kristofer Ottoson, Niklas Anger och Dick Axelsson.

Många hade nog räknat ut Niklas Anger, men han har varit sensationellt bra hela säsongen.

Och Dick Axelsson är en given rookiekandidat innan året är över.

Ossi kan få kultstatus

Djurgården har till och med råd med att fjolårets radarpar Fredrik Bremberg och Patric Hörnqvist inte klickat som tidigare.

Väänänen visar hur viktig en klasspelare är för en trupp. Lägg till ett namn på toppen och ta bort det längst ner och du kan förändra ett helt lag.

Det märktes inte minst lockoutsäsongen 2004-05, då en del sportchefer missade NHL-spelarnas betydelse.

Det kostade ständiga topplaget HV 71 en slutspelsplats och var den stora anledningen till att Brynäs hamnade i kvalserien den säsongen. När de började panikvärva var det för sent.

Nu vet jag inte hur länge Ossi Väänänen blir kvar i Djurgården. Han är förmodligen för dyr för att ha på något annat än artistkontrakt.

Men stannar han några säsonger kan han nå upp till den kultstatus som flera utländska spelare fått i sina elitserieklubbar.

Spelare som varit skillnaden mellan fiasko och SM-guld.

Målvakten Jarmo Myllys är en typisk

sådan spelare.

Utan Myllys hade Luleå aldrig tagit sitt hittills enda SM-guld 1996.

Han var sedan helt outstanding hela säsongen 1996/97 och tog hem varenda liga och pris som gick att vinna för målvakter.

Eller Sergej Fokin i Färjestad.

Den enda ryss som nått kultstatus i elitserien (även om en del brynäsare vill lyfta fram Davydov).

Men Fokin var med om att vinna tre SM-guld med Färjestad (1997, -98 och -02) och han var extremt nyttig när det hettade till i slutspelsmatcherna.

En Chara i miniatyr, även om Fokin inte var så mycket mindre.

Klanka inte på utlänningarna

Och jag minns fortfarande Christian Ruuttu i Frölunda. Även om han bara gjorde en säsong i Göteborg, var han den där spelartypen som ensam kunde sälja ut en arena.

En spelare bortapubliken hatade och hemmapubliken älskade. Han gjorde SM-finalen mot Luleå 1996 till en av de hetaste någonsin.

Nu är en annan finländare Frölundas största profil – Tomi Kallio.

Så klanka inte på utlänningarna.

De tillför mer än de förstör.

Att det sedan blir en del missar i scoutingen är bara naturligt.

I Toronto är det ingen som ser Mats Sundin som en ”utlänning”, även om det finns konservativa kanadensare som helst bara ser kanadensare i NHL.

Kanadensiska sportkommentatorn Don Cherry brukade såga Börje Salming vid fotknölarna på 70-talet.

Nu är samme Salming i Hall of Fame.

Och vad vore NHL utan sina utlänningar?

Ställ frågan så och svaret är självklart.

När jag tittat tillbaka i säsongerna blir jag påmind om vilken enorm vinter lockoutsäsongen 2004-05 var.

Vilka spelare!

Och vilket spel.

Finalen mellan Frölunda och Färjestad var de bästa matcher som spelats i seriesammanhang på svensk is.

Jag minns fortfarande förstakedjan med Daniel Alfredsson, Samuel Påhlsson och Per Johan-Axelsson.

Fortfarande tre svenska ”utlänningar” i NHL.