Jag litar inte på några ryska segrar längre
I somras åkte fem friidrottare av världsklass dit för att ha fuskat med sina urinprov inför OS i Peking.
I höstas avled hockeyjuniorstjärnan Alexei Cherepanov med ett okänt dopningsmedel i kroppen.
Och nu tre skidskyttar.
Rysslands eget ”Hall of Shame”.
Landet som slår rekord i dopning.
Jag har sagt det förr.
Gamla traditioner är svåra att bryta och Ryssland har alltför länge levt kvar med gamla tränare och ett gammalt system där dopning var en del av framgångsreceptet.
Men det är andra tider nu.
Gränserna är öppnare och internationell dopningspolis gör sina nedslag även bakom den forna järnridån.
Samtidigt har testapparaturen förfinats och med världsomspännande organisationer som internationella dopningbyrån WADA (World Anti-Doping Agency) har det skapats resurser för forskning och nya förfinade testmetoder.
En möjlighet att ligga steget före.
Vad jag förstått är det den forskningen som nu fångat in de ryska skidskyttestjärnorna, bland dem världscupledande Jekaterina
Jurjeva.
Den ryska moralen obefintlig
Jag har själv hamnat i ett läge där jag inte litar på några ryska segrar längre och då har jag sett hundratals genom åren.
Och det är inte mitt fel.
Det är ryssarna själva som skapat misstänksamheten med alla dopningsfall.
Den ryska moralen runt dopning verkar obefintlig.
Jag har aldrig sett någon storm i Ryssland när någon åker fast, även om rysk media mer och mer har börjat avslöja nationens förfall.
Nu ska jag säga att inställningen var ungefär densamma i USA, innan den stora Balco-skandalen exploderade i ansiktet på amerikanarna.
Då visade det sig att ett privat laboratorium kokat ihop dopningsmedel åt den amerikanska eliten – bland andra Marion Jones – enbart för att lura dopningspolisen.
Men när härvan rullades upp i USA svängde opinionen och det blev en väldig reaktion mot fusket inom idrotten.
USA skapade sin egen dopningbyrå USADA och i dag är amerikanarna lika hårda som övriga dopningbekämpande länder, åtminstone när det gäller de olympiska idrotterna.
Idrottsministern dopad
Inom proffsidrotten är gränserna luddigare och straffen fortfarande löjligt låga, men även proffsidrottare som dopar sig blir föremål för fansens vrede.
Dopning var inget som avskräckte amerikanska fans tidigare, men när de blev övertygade om att dopning var lika med att fuska vände opinionen.
Men i Ryssland är det tyst.
Gamle hockeystjärnan Anders Hedberg skapade nyligen rubriker så han sa att alla hockeyspelare i gamla ”Big Red Machine” var dopade.
Jag har svårt att förstå varför, eftersom det är en trettio år gammal nyhet.
Men jag kan påminna om att en av den gamla Sovjethockeyns största stjärnor – backen Vjateslav Fetisov – numera är rysk idrottsminister.
Det är kanske därför det inte händer någonting.
Det är kanske därför alla dopningsfall fortfarande försvinner in i något mörkt arkiv i Kreml.
Det är på regeringsnivå
någon måste reagera och inse vilken skada det här gör för en fantastisk idrottsnation.
För många kvar i det förgångna
Alla vet vilka stora idrottsstjärnor Ryssland producerat genom åren och de skulle självklart kunna hävda sig även utan dopning.
Men tyvärr är så många gamla tränare kvar i det förgångna att de inbillar sina aktiva att alla dopar sig och att det är omöjligt att vinna utan att göra det.
Det gäller bara att inte åka fast.
I det gamla öststatssystemet dopade sig alla, med skrämmande få undantag och numera vet vi att alla inte ens var medvetna om att pillren de ordinerades var dopning.
Det gamla Östtyskland gick längst med systematisk dopning och hade till och med en inhemsk testapparatur för att kolla att de aktiva var ”rena” innan de tilläts lämna landet för att tävla på de stora mästerskapen.
Det var därför det stod DDR överst på så många resultatlistor.
Och det är därför det fortfarande står DDR bakom så många damvärldsrekord i friidrotten.
När ska då vändningen komma i Ryssland?
Själv tror jag det är hopplöst att vänta på att den ska komma inifrån.
Jag tror att det enda botemedlet är internationella sanktioner.
Som det internationella styrkelyftningsförbundet gjorde när de stängde av hela ryska förbundet häromåret efter otaliga dopningsföreseelser.
Allihop i nästan ett år – på ett bräde.
Vågar man stänga av?
Men vågar Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) säga att inga ryssar är välkomna till VM i Berlin i sommar?
Vågar IOK hota med att utesluta Ryssland från OS i London – eller till och med Vancouver 2010?
Det är frågor den internationella idrottsfamiljen måste ställa sig.