Det nya Real Madrid kunde lika gärna gjort tio mål
MADRID. Hur vet du att du just sett Cristiano Ronaldo, Kaká, Raúl och Karim Benzema spela fotboll tillsammans?
Jo, det vet du när du sett Real Madrid göra tre mål – och du ändå känner att det borde varit det tredubbla.
Världens överlägset bäste idrottare står nere i blickfånget, och det enda man känner är: ”Kör bort gycklaren, vi har viktigare saker för oss”.
Där någonstans låg förväntningsnivån.
Real Madrid skulle sparka igång den spanska fotbollssäsongen, fotbollshistoriens dyraste shoppingrunda skulle utvärderas. Då var intresset för att se Usain Bolt skjuta upp avsparken med sin blixt-och-dunder-pose ganska svagt. Det var ju inte direkt Emma Green som skulle riva ett höjdhopp.
Det här var Cristiano Ronaldo, Kaká, Benzema och Xabi Alonso som skulle försöka göra kärlek av pengar.
När Bolt väl baxats bort och domaren visslat igång tog det 45 sekunder innan Kaká hade slitit sig loss i högerinnerläge. Med Ronaldo innanför sig valde han att avsluta själv, men skottet smet någon decimeter utanför.
Redan där och då hade vi sett matchen i ett nötskal. Väldigt nära att bli något riktigt speciellt – men ett litet skärpehack ifrån den totala succén.
Det var tuta och kör
Men herrejävlar, det nya Real Madrid gjorde tre mål. De hade mycket väl kunnat göra tio.
Ronaldo och Kaká hade ett halvdussin riktigt farliga avslut var, Benzema träffade både stolpe och ribba. Det var tuta och kör, det var raka rör – och stundtals var det där laget som såg så häftigt ut på papper precis lika färgsprakande på gräs.
Avsluten kom på alla sätt, från alla håll.
Genombrott, instick, distansskott, omställningar, hörnnickar... Efter 75 minuter var Deportivos mittback Zé Castro så tagen av anstormningen att han föll ihop med kramp.
Ändå sippade nye Madrid-tränaren Manuel Pellegrini fortfarande ängsligt på sin energidryck djupt inne på stopptiden.
I all sin ivriga vilja att visa upp sig var Real Madrid väldigt nära att ställa till det rejält för sig. De är redan ett väldigt underhållande fotbollslag, men de är sannerligen inget färdigt, välbalanserat fotbollslag.
En förväntan av vad som ska komma
Under stora stycken av matchen föll de in i en hederlig, gammal 4-2-4-formation, där Xabi Alonso och Lass Diarra förväntades täcka upp 75 procent av planen själva.
Men äsch, när vi kletade oss loss från de svettblöta stolarna och gav oss ut i den 30-gradiga Madrid-natten så var det ju ändå inte försvarsbalans och kommunikationsmissar på defensiva fasta som det snackades om. Det smått bisarra missnöjet över att det bara blivit 3–2 ersattes snabbt av en förväntan av vad som ska komma framöver.
Själv gillade jag aldrig det förra Galácticos-bygget särskilt mycket. Även om Zidane, Ronaldo, Figo, Beckham och Roberto Carlos var briljanta var för sig såg de ofta besynnerligt trötta och livlösa ut tillsammans.
Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i hela Gálacticos-konceptet – som i praktiken bottnar i att störst plånbok ska vinna – men jag tror i alla fall att jag kan lära mig att tycka om det här laget.
Här finns farten, hungern, glädjen och en äregirighet som driver laget framåt i alla lägen.
En av de värsta felbedömningarna
Här finns också Lassana Diarra.
Real Madrid tog sig alltså igenom den här premiären med åtta omsusade nyförvärv på planen. Och på samma sätt som det var typiskt att det ändå var gamle stöten Raúl som stötte in säsongens första mål så var det väl oundvikligt att det var en av Europas mest underskattade mittfältare som både dominerade och avgjorde matchen.
Att Diarra blivit utknuffad från både Chelsea och Arsenal – och att han spelade för Portsmouth bara ett drygt halvår sedan – är helt obegripligt.
Avpolletteringarna av den här dunderdynamon tillhör de värsta felbedömningar som José Mourinho och Arsène Wenger någonsin gjort.