Jag trodde inte mina ögon – eller öron
ROM. Åh, ljuva 90-tal.
Två guld, ett silver och ett brons i friidrottens ungdoms-VM i italienska Bressanone.
Rekordmånga sju svenskar i förstarundan i NHL-draften i ishockey.
Alla födda tidigt 90-tal.
Någonting har hänt.
Fråga mig inte varför, men det verkar som de två sporter jag bevakar – hockey och friidrott – drabbats av samma självförtroende på juniorsidan.
Det är bara några veckor sedan jag satt nere på lag-EM i Portugal och såg ett svenskt seniorlandslag där ingen lyfte sig.
Nye förbundskapten Stefan Olsson fick en mardrömsstart. Det enda jag hörde i portugisiska Leiria var en ständig klagan på att det var för varmt eller att de nya reglerna i lag-EM var vansinniga.
Men varken kyla eller gamla regler hade hjälpt svenskarna. Ingen lyfte sig.
De hade blivit sist hur man än hade vänt och vridit på de nya reglerna.
Det var bara undanflykter och jag kände en sorts kravlös bekvämlighet från ledarsidan som egentligen startade när Ulf Karlsson klev av som förbundskapten.
Han var hård. Lagom hård, men ändå tuff i sina uttagningar till mästerskapen.
Widlund – årets idrottsledare?
Jag vet inte hur tuff Agne Bergvalls tränarkompis från IFK Växjö – Håkan Widlund – varit i sina uttagningar till ungdoms-VM, men han verkar ha haft en ganska bra fingertoppskänsla.
Ska vi gå efter gamla kriterier måste Widlund ligga ganska bra tlll för att bli Årets Idrottsledare vid Idrotts-galan i Globen nästa år.
Två guld, ett silver och ett brons.
Vem slår det?
En total överraskning.
Jag tror inte mina ögon – eller öron – eftersom jag pratat med både Angelica Bengtsson och Johan Rogestedt under en kväll som tog mig från italienska Rom till schweiziska Zürich.
Nu pratar jag inte talang. Jag tror ingen av de svenska medaljörerna är i närheten av Carolina Klüft eller Christian Olsson talangmässigt.
Rogestedt är själv medveten om att han fick det perfekta loppet på 800 meter, ungefär som Mattias Claesson fick i Kaunas i Litauen 2005 då han vann JEM-guld.
Han fick det perfekta loppet och sedan dess har det inte hänt så mycket.
Men i damernas stav finns det en helt annan utveckling.
Ett svenskt adelsmärke
Angelica Bengtsson är världsetta på U18-listan just nu med Michalea Meijer som tvåa. Det är det som ger hopp.
Två tjejer som är nästan jämnbördiga och pressar varandra mot nya höjder.
Ett svenskt adelsmärke.
Jag måste återkomma till Carolina Klüft och mina ganska hårda omdömen om hennes längdstart i Karlskrona som blev slutet på säsongen.
Jag ångrar inte ett ord.
När jag flög upp till Schweiz från Rom
i kväll passerade jag den idylliska staden Lucerne där Carro skulle tävlat på onsdag.Det hade hon gjort också om någon stoppat henne från att tävla i Karlskrona, bara dagarna efter känningen i vänster skinka i Oslo.
Nu handlar allt eftersnack om att hon halkade på plankan där i Karlskrona och det var därför alla muskelfästen i vänster (den skadade) skinkan rök.
Jag har pratat med några av världens främsta experter under mina dagar i Rom och de säger att muskelfästena rök redan när hon träffade plankan. Det var därför det såg ut som hon halkade.
Det säger sig självt.
Allt berodde på den tidigare skadan.Och alla är överens.
Hon borde inte ha tävlat i Karlskrona.
Och ansvaret vilar på en enda person.
Tränaren Agne Bergvall.
Jag tänker inte ens räkna upp den skadegörelse han ställt till med i svensk friidrott de senaste åren men det räcker att stava till Kallur.