”Hälsan är viktigast”

Jonathan Ekeliw

Hegerfors om varför han tvingas sluta på tv – efter 44 år: ”Kan inte fortsätta”

Arne Hegerfors, 69, lägger av.

Hjärtinfarkten i höstas sätter stopp för en av tv-sportens verkliga legendarer.

– Mitt jobb är min största hobby, men hälsan är trots allt viktigast, säger han.

Bernt Johanssons sensationella cykelguld i Montreal-OS, ”Foppas” straffklassiker i Lillehammer och guldgrävarnas bronsbragd i USA.

Ett knippe svensk idrottshistoria – med en gemensam nämnare: Arne Hegerfors satt bakom kommentatorsmicken.

Men snart är den 69-årige legendarens karriär över.

I maj går kontraktet med Canal plus ut och det kommer inte att förlängas.

Av hälsoskäl.

– Jag kan inte äventyra den, min hälsa. Det går helt enkelt inte att hålla på längre och det är någonting jag måste acceptera, säger Hegerfors till Sportbladet.

Svävade mellan liv och död

För drygt tre månader sedan, den 17 september, cyklade han hem efter en sen sändning, började känna smärtor i bröstet – och låg några timmar senare på Karolinska sjukhusets akutavdelning.

Arne Hegerfors hade drabbats av en hjärtinfarkt och svävade mellan liv och död.

– Det var väldigt, väldigt allvarligt. Infarkten förlamade vänstersidan av mitt hjärta och kapaciteten var klart försämrad där. Jag låg med syrgas i en vecka och när jag frågade om jag skulle överleva fick jag inget svar.

Men sedan hände någonting.

Hjärtat återhämtade sig rekordsnabbt – till läkarnas stora förvåning – och några veckor senare kunde han börja kommentera igen.

– Det är helt otroligt egentligen. Som en läkare sa: Jag stod öga mot öga med liemannen – och vann!

– Jag är väldigt tacksam mot Canal plus också. Under min första sändning efter infarkten tog de in en reserv, som var beredd att ta över om jag skulle börja må dåligt. Dessutom offrade en av cheferna sin lördagskväll bara för att finnas vid min sida.

Ett motvilligt nej

Men hjärtinfarkten har fått honom att tänka efter och ställa sig frågan om det är värt att fortsätta med kommenterandet, 69 år gammal.

Svaret: ett motvilligt nej.

– Jag kör på nu medan jag har kontrakt fram till maj, men sedan får det vara nog. Mitt jobb är min största hobby, men hälsan är trots allt viktigast, den kan jag inte bortse från.

Efter 44 års trogen tjänst tvingas han alltså ge upp.

– Det är sorgligt, förstås. Jag började på Radiosporten 1967, gick över till SVT två år senare och har hållit igång sedan dess. Jag har varit så oerhört privilegierad att jag knappt kan uttrycka det med ord. Allting som jag har fått uppleva... det har varit en ynnest.

Vad ska du fylla dagarna med nu?

– Jag har börjat umgås mer med min familj och det betyder jättemycket. När man råkar ut för en sådan här sak märker man vilka personer som är viktiga i livet, vilka personer som verkligen står en nära. Sedan mår jag ju faktiskt mycket bättre nu än vad jag gjorde de första veckorna efter infarkten. Jag har vågat mig ut på cykeln igen och försöker motionera en hel del. Häromdagen gick jag runt Djurgården, en promenad på drygt två timmar.

”Är oerhört tacksam”

Hur ska tv-sporten klara sig utan dig?

– Det blir nog inga som helst problem, och folk har väl redan börjat vänja sig. Frågan är hur jag ska klara mig utan mitt jobb, men det ska nog gå bra. Som sagt, jag är oerhört tacksam för alla min år i den här branschen och hade inte kunnat önska mig mer än det den gav mig.