Knepet är att hjälpa England att förlora
HALMSTAD. En sak i taget?
Äh, nu vet vi ju att vi lär behöva ta oss förbi England om vi nu ska ta hem den här turneringen.
Vi hinner tänka tanken på hur det ska gå till.
Alla som vet vem Stuart Pearce är vet också att han en gång missade en straff mot tyskarna.
VM-semifinalen 1990.
En uppumpad, bröstbultande, nationalsångsvrålande Pearce träffar benen på Bodo Illgner.
England faller på sista hindret, och slår in på den förlorarbana de fastnat i sedan dess.
Platsen i VM-finalen går till de eviga rivalerna.
Det är lätt att inse att det här är en kväll som format hela fotbollslivet för en man så patriotisk att han brukar hissa det engelska flygvapnets flagga hemma i trädgården.
Det är bara inte riktigt som man tror.
”Visade ingen glädje”
Omedelbart efter den bittra förlusten blev syndabocken Pearce inkallad till dopningskontroll.
Där fick han sitta tillsammans med två tyska spelare, och fundera över hur han själv hade betett sig om han vore i deras segrarkläder.
Jublad överdrivet? Hånat tyskarna? Sjungit krigssånger?
Ja, ja och ja.
Tyskarna gjorde ingetdera.
De hade viktigare saker för sig.
– De visade ingen glädje alls. De hade en mentalitet som sa att de inte hade uträttat någonting. För dem delades priserna ut först efter matchen därpå. Jag lärde mig mycket från den där matchen – ändå var det kvällens största lektion.
Såhär är det.
Om det nu blir England i en semifinal så kan inte Sverige besegra dem.
De har bättre spelare än vad vi har – det är liksom inte så särskilt mycket att diskutera.
Det vi får göra är att försöka hjälpa England att förlora kriget mot sig själva.
Och de goda nyheterna är att vi brukar vara väldigt bra på att ge engelsmän en avgörande knuff när de står där och vacklar på kanten mot avgrunden.
Lätt för engelska landslag
Något av värde går det ju faktiskt att vaska ur den där 40-åriga a-landslagssviten, och det är att svenska landslag har lätt för att spela mot engelska.
Vi har hittat våra sätt att utnyttja likheterna i spelsätt – och de är många – till att höja summan av vårt kollektiv och sänka betydelsen av deras individer.
Metoden den här gången?
Utnyttja deras svaghet, att innermittfältarna inte är tillräckligt bollskickliga för att spela sig ur fokuserat press-spel.
Tvingas de bara att spela bakåt så faller England ofta in i ett rätt planlöst långbollsspel, som får följden att deras offensiva speedkulor isoleras.
Visst. Men den här gången kommer taktisk smartness bara att kunna stoppa England fram till en viss gräns.
Vi lärde oss inte mycket av gårdagens gruppfinal mot Tyskland, men misstanken om att Stuart Pearce fått det här engelska laget att fatta vad allt handlar om växte sig starkare.
Prioriteringarna var de rätta.
Pearce lät inte sitt lag svepas med av de där ”Ten German Bombers”-sångerna som alltid studsar omkring runt arenan när ett engelskt landslag möter ett tyskt.
RAF-fanan halades. Rivaliteten pressades ner och blev underordnad.
De halvskadade vilade, de varnade sparades – ja, samtliga elva spelare som kommer att starta semifinalen började på bänk eller läktare.
Ett oväntat passivt Tyskland blottade strupen. Ändå höll Pearce tillbaka handen snarare än att beordra vild jakt på dödshugget.
18-årige Jack Rodwell – näst yngst i hela turneringen, efter Robin Söder – nickade in kvitteringen som krävdes för att toppa gruppen.
Job done.
Måste lära sig vinna
Samtidigt är det en sak att svara rätt på läxförhören, en helt annan att hitta lösningarna när proven blir oförberedda.
Om de nu ska vinna den här turneringen kommer de att behöva passera såna tester som engelska landslag kuggat på i årtionden.
De kommer att vara tvungna att lära sig att vinna.
De kommer att behöva försvara uddamålsledningar på stopptid, och kanske till och med ställas mot sina straffsparksdemoner.
Då dagen nu kommer – för det gör den väl? – så är Sveriges chans och skyldighet att ställa de obehagliga frågorna.