Kanada kokar i dag – den nya rivaliteten har allt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
VANCOUVER. Förr var det Kanada–Sovjet, som sedan blev Kanada–Ryssland.
Nu är det Kanada–USA.
Hockeyvärldens nya rivalitet som har allt det den gamla har tappat.
Hatstämning och ordkrig har skapat ett intresse som får Kanada att stanna i? dag.
Och sorry, Europa.
Det är de två bästa lagen som möts i finalen.
USA har gått rent genom OS och vunnit sina fem spelade matcher med minst två måls marginal.
De har aldrig varit i fara.
Kanada har visat att de fortfarande är bäst när det gäller, även om de var illa ut i slutet av semifinalen mot Slovakien.
Men det är USA som är hockeyns nya stormakt.
Det är bara att titta på årets tre spelade mästerskapsfinaler.
Kanada–USA, Kanada–USA, Kanada–USA.
Det börjar nästan bli tjatigt
Ändå kokar Vancouver inför det här mötet mellan storebror Kanada och lillebror USA på andra sidan gränsen.
Hatkänslorna startade 1991
Ingen räknade riktigt med USA då OS-turneringen började.
General managern Brian Burke hade kastat ut de flesta gamlingar och satsade på OS-turneringens yngsta spelartupp.
Unga, hungriga amerikanska spelare där många fostrats i det amerikanska ishockeyförbundets mångmiljonprogram som startade i Ann Arbour i Michigan 1997.
Där samlar man landets bästa 16–18-åringar i samma lag, ett sorts nationellt hockeygymnasium där lagen både spelar landskamper och i inhemska ligor.
Det har blivit en braksuccé och i USA:s OS-lag har sju spelare – Patrick Kane, Erik Johnson, Ryan Kesler, Jack Johnson, Ryan Whitney, Phil Kessel och Ryan Suter – fostrats i den skolan.
Det är en stor anledning till USA:s uppsving som hockeynation.
Och en av de största förklaringarna till att USA slog Kanada i årets JVM-final inför kokande läktare i Saskatoon i början av januari.
Nu när det är dags för OS-final är känslorna ännu hetare.
Hatkänslorna mellan Kanada och USA startade redan under Canada Cup 1991.
Det var då Gary Suter tacklade Wayne Gretzky i ryggen och körde in honom i sargen med full kraft.
Den kanadensiska hockeyikonen kunde inte spela mer i den turneringen och hela Kanada rasade.
Det gör de än.
Kanadensiska hockeyfans glömmer aldrig.
Det späs på av att Gary Suters brorson Ryan spelar i USA:s OS-lag här i Vancouver.
Dessutom gick amerikanen Ryan Kesler, som spelar i Vancouver Canucks, ut hårt redan inför gruppspelsmatchen mellan Kanada och USA och sa att han hatar kanadensarna.
Han gillade inte kanadensarnas attityd och menade att något lag borde täppa till truten på dem. Även om han inte använde just de orden, så var det vad han menade.
Sedan gick Kesler och USA ut och slog Kanada med 5–3 i gruppspelet och tvingade dem till en åttondelsfinal mot Tyskland.
Det som oroar mig är att inget europeiskt lag var i närheten av att utmana de två transatlantiska lagen.
Slovakien pressade i och för sig Kanada i semifinalen, men det var i en sista, desperat forcering i en match som kanadensarna dominerat totalt i de två första perioderna.
Liten rink en orsak till dominansen
Ryssland blev avklädda (7–3) i kvarten och Finland blev förnedrade av USA i semifinalen, där det stod 6–0 till amerikanarna redan efter knappt tretton minuter.
De europeiska nationerna har heller inte samma återväxt som Kanada och USA.
Sverige har några bra juniorkullar och många kommer att växa till stjärnor.
Men sedan väntar flera magra år för svensk hockey, där återväxten blir hämmad av låga födelsekullar på 90-talet.
Det finns naturligtvis andra förklaringar till att Kanada och USA mötts i årets samtliga tre mästerskapsfinaler.
Alla turneringarna har spelats på liten rink.
De har också sluppit tidsomställningar och långa, tröttande resor då OS går i Nordamerika.
Men sanningen är ändå enkel:
Det är Kanada och USA som spelat bästa hockeyn här i Vancouver.
Svårare än så behöver det inte vara.