Leifby: Mina småländska förfäder hade skämts över mig
PARIS.
Det slås ständigt nya olympiska rekord här.
Aldrig tidigare har en medelålders man på Paris gator framfört en cykel lika långsamt som igår.
OS i Paris, dag 13.
Vi vaknade till en lätt molnig morgon i Paris och det behövde min i ansiktet efter beachvolleyn nysådda malignt melanom.
Jag satte av med målsättningen att se lite rullbräda och volleyboll, men dagen blev mycket bättre än vad jag vågat hoppas.
Tyvärr har mina benhinnor förvandlats till pulvermos, och varje gång jag tar ett steg känns det som att jag likt Henrik von Eckermann ska ramla av, i det här fallet från mig själv, för att det gör så ont.
Tappa träns och allt.
Stapplande smög jag bakgatorna mot Champs-Élysées och för första gången kunde jag gå en bit utan att se enda polis.
Annars har ju de här spelen varit ett litet Gösta Bohman-OS.
En snut vid varje knut, ni minns.
Paris är ljuvligt nästan överallt, det finns inte en död yta och inte sällan blir promenaderna dubbelt så långa eftersom man mer än gärna byter trottoarkant bara för att få möta, släppa fram och nicka vänligt mot en förbipasserande äldre parisare med en kasse apelsiner.
Smuttade på varsin ljus öl
Nere vid Place de la Concorde har en BMX- och skateboardpark byggts upp, och här går även tre-mot-tre-basket och breakdance av stapeln.
Kanske inte min hemmaplan, riktigt, men är det någon plats i världen det är lätt att ha lite överseende med saker och ting, en stund, så är det här.
I steksolen, den här gången i nacken och inte i plytet, såg jag Varberg-pojken och gymnasisten Hampus Winberg få sista veckan på sommarlovet förstörd när han slutade nia i kvalet, precis utanför finalplatserna.
Med en Chesterfieldfåtölj till nacke traskade jag vidare och kände lätt tvivel kring det där med att Paris är kärlekens stad.
Det borde jag inte gjort.
Precis utanför den peruanska ambassaden hörde jag två välbekanta röster på en uteservering, jag vände mig om och visst känner man igen två styck radioutseenden när man ser dem, för där satt Sportradions pensionerade superduo Dag Malmqvist och Roger Burman och smuttade på varsin ljus öl.
Ödet?
Dagge och Roger har åkt ner för att spankulera ett par dagar och säga hej till gamla kollegor.
Dagens lunchhak var därmed bestämt och vi hade en trevlig stund.
Bland annat berättades att Mats Strandbergs berömda Lotto-rad, den när han glömmer kommatecknen mellan siffrorna och läser ”ett-åtta-ett…” sändes efter tredje set när Sverige mötte Italien i EM-finalen i Globen 1989.
Ödet.
Ett jävla massa tackande
Radiosportens Andreas Matz kom förbi och övertalade mig att hyra en cykel för att ta mig till South Paris Arena, där volleybollen och lite annat avgörs.
Jag bad Dagge hälsa min familj att jag var en väldigt lycklig man när jag cyklade iväg och skrev snabbt ner på en lapp att barnen skulle få dela på mina bordsunderlägg från Albertville-OS 1992.
Sedan stack jag iväg.
Stack… är lite överdrivet.
Mina småländska förfäder hade skämts över mig, eftersom de plogade sina åkrar i högre fart.
Jag tänkte på Janne Andersson, han är ju alltid noga med att tacka varje gång någon stannar vid ett övergångsställe för att släppa över honom, så jag tackade jag också.
Det blev ett jävla massa tackande.
Bland annat tackade jag en man som framförde en ytterst liten fransk bil – med tre hundar i knät.
Längs med Seine rullade jag, förbi Eiffeltornet och ner till arenaområdet där det myllrade av folk.
För första gången under OS blev jag uppvaktad av människor, gamla som unga... ja, uppvaktad överlag faktiskt, men just i det här fallet av några som jagade biljetter och det var volleyboll-semin mellan Frankrike och Italien som var attraktiv.
Väl inne förstod jag varför.
12 000 skapade en makalös atomsfär, under ”La Marseillaise” reste sig håret över hela kroppen och jag fick den rätt sällsynta vägen lära mig att jag har hår på ställen på kroppen där jag inte visste att jag hade hår på kroppen.
Detaljer avböjes, jag vet.
Publiken bar fram sitt franska landslag, eller Équipe de France masculine de volley-ball, som vi säger här i Paris, och Italien hade inte en chans.
Skönt, eftersom de slog oss i den där EM-finalen i Globen 1989.
Ursäkta franskan, eller svenskan, eller småländskan.
Men satan vilken sport volleyboll är.
Vi pinkade inte i kors igen
Frankrike, under ledning av den majestätiske Earvin N'Gapeth med kamerunskt påbrå (hans pappa spelade både för Kameruns och Frankrikes landslag), daskade ner italienarna i skoskaften.
Med kraft, spänst, taktiska slugheter, allt.
Trycket var enormt.
Pressläktaren, proppfull eftersom volleyboll är en världsidrott i hela världen förutom i Sverige, vaggade fram och tillbaka när publiken var som vildast, och vi som satt 50-60-70 meter upp kände hur det sög det till i magen.
Min bordsgranne, en trevlig italiensk reporter från Corriere della Sera, ”italienska kvällskuriren”, såg uppriktigt förskräckt ut.
Ingenstans kunde han söka skydd mot den franska frenesin och tillslut fick han nog och gick, men då hade Frankrike så gott som redan vunnit i tre raka set.
Nu väntar Polen, som överraskande slog ut USA i semin, i final och det kommer inte att bli lättare att få tag på biljetter då.
Till min stora glädje upptäckte jag min härom dagen nyfunna paraguayska bekantskap på raden ovanför, vi pinkade inte i kors igen, den här gången nöjde vi oss med att låta våra knuta nävar mötas lite kort.
Det är någonting förtrollande med detta OS.
Uteserveringarna och brasserierna utanför arenan kryllar av folk den här kvällen, det är en salig blandning av japanska influensers, polska volleyboll-massörer och vanliga parisare.
Det är lika lätt att hitta argument för att komplettera gänget med en svensk sportjournalist som cyklat genom Paris som om han precis tagit bort stödhjulen, som det är svårt att begripa hur någon vill sabotera och terrorisera allt det här.
Nu är det midnatt i Paris och jag ska försöka ta mig hem, om det blir till fots, på cykel eller i en droska bestämmer jag inte själv, det kan jag med stor tillförlitlighet lämna över till den här OS-dagens bästa vägvisare.
Ödet.
EDIT: OS – och ödet – är också att inte ta sig hem, direkt, utan att stanna till på ett brasseri och se en svensk sinnesvända en bordtennismatch tillsammans med en japansk tv-journalist med en engelska så bruten att man skulle kunna pressa den till pellets av sina bara nävar. Nu är det definitivt midnatt i Paris, och Anton Källbergs forehand borde tryckas på frimärken, vykort, brevpapper, och kanske också pumpas in i franska cykeldäck.
