Fransmännen älskar och vårdar sin idrott
Stämningen och inramningen i Paris är på en egen nivå
PARIS. Efter en trög start gjorde Sverige till slut jobbet mot avsågade Slovenien, när OS-handbollen nu flyttar till Lille för slutspelet.
Publiken i Paris har inte svajat en gång.
Jag lånar Mondo Duplantis ord efter stavkvalet, när jag utnämner OS till årtiondets sjukaste tilldragelse.
OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program
Det är en mellandag i den svenska OS-fabriken. I handbollsarenan vid Porte de Versailles i södra Paris ställer Tomas Axnérs landslag upp för sista gruppspelsmatchen i den vita tredjetröjan. Slovenien är utslagna, Sverige är redan klara för kvartsfinal, det är motståndet där som ska avgöras idag.
En tysk journalist upplyser min kollega Johan Flinck om att hallen tar 5 783 personer. Det är fullt här, som det varit alla andra dagar. Som det är i princip överallt, varenda dag, på detta OS.
Kanotslalomen, tre och en halv mil från centrala Paris, är utsålt. Skyttet i Châteauroux, nästan 30 mil från Paris, har lapp på luckan. Judon och fäktningen är slutsålda sedan evigheter, till friidrotten finns bara enstaka rullstolsplatser eller vip-biljetter som kostar en månadslön kvar.
Armand Duplantis gör två hopp i sitt evighetskval på Stade de France på förmiddagen. Efteråt pratar han om den ”sjukaste” inramningen han varit med om i de här sammanhangen.
Dagen före messar mamma och pappa att det plötsligt är ett jävla liv på puben där de sitter: ”Folk står upp här och skriker. Vad är det som har hänt?!”
OS-åkomman hög feber
Teddy Riner är vad som hänt. Den franske judogigantens ippon i finalen mot Kim Minjong ger Frankrike spelens mest efterlängtade hemmaguld. Emmanuel Macron är en av de första fram att gratulera på Champ-de-Mars-arenan som nått kokpunkten redan vid presentationerna några minuter tidigare.
Krönikör Brenning är på plats och lika golvad som den sydkoreanske silvermedaljören när han kommer tillbaka. ”Kan @johanna.franden gräva i skälet till franska publiksuccén? Är de så här idrottsgalna?” skriver han i vår internchat.
När Sverige ligger under med tre bollar mot Slovenien en kvart in i matchen begär Tomas Axnér timeout. Publiken trummar igång på plåtgolvet och står upp på flera håll i arenan. Det är en mellanmatch i damernas handbollsturnering och det vore en överdrift att påstå att vi bevittnar spelens höjdpunkt. Men också relativt betydelselösa handbollsmatcher har drabbats av OS-åkomman hög feber den här veckan.
Föregående kväll har jag rundat av på en bar vid Seine, en av alla de som fick stänga under en period före invigningen och vars kompensation från franska myndigheter knappast kommer att täcka upp för tappet. Av den eventuella frustrationen märks inget. Paret bakom mig sitter böjda över en mobiltelefon och ropar ”Allez allez” när Léon Marchand, Frankrikes näst störste individuella OS-stjärna efter Riner, dyker i vattnet för 200 meter medley. När han går i mål har mindre hubbar bildats kring små skärmar runtom på uteserveringen. ”Allez les Bleus” ljuder på flera håll. När Marchand simmade hem sitt första guld ett par dagar tidigare firade tiotusentals hemmasupportrar framför storbildskärmen i Frankrikes fanzone i norra Paris, som vore det ett VM-guld i fotboll som bärgats.
OS i Paris hade slagit biljettrekord redan innan spelen började, då drygt nio miljoner plåtar gått åt. En vecka in i spelen är det kö för att ens komma in på hemsidan för biljettförsäljning för de få platser som finns kvar här och där. Det var förstås upplagt för folkfest, men få hade nog vågat hoppas på en stämning av den här magnituden. Fransmännen älskar och vårdar sin idrott, samtidigt som de lider av ett mindervärdeskomplex jämfört med grannländerna. Den dagliga sporttidningen L’Équipe är ett tempel i den stora och brokiga pressfloran, men att det finns galnare åskådare än fransmännen är ingen hemlighet.
Skådespelerskan Salma Hayek, gift med den franske industrimagnaten och ägaren av fotbollslaget Rennes, François-Henri Pinault, imiterade en gång den franska fotbollspubliken när hon var inbjuden till en amerikansk talkshow. Hon applåderade lite återhållsamt och sa ”det blev mål”, för att sedan kontra med hur mexikanerna lever och dör för sin fotboll. Det var roligt, och sant på vissa håll i landet, men efter de här veckorna kommer det ryktet att begravas för åskådlig framtid.
Ovanligt lyckligt äktenskap
Jag bevakar mina första olympiska spel, så jag kollar av med de mer garvade kollegorna. De flesta är överens: Stämningen och inramningen i Paris är på en egen nivå.
Den franske idrottshistoriesociologen – något att trycka upp på nästa visitkort – Eric Monnin säger till fransk tv att det handlar om ”att kanalisera”.
– Vi behöver det här nu. Det pågår 70 väpnade konflikter världen över varav en vid Europas grind. Det skapar ett behov av att koppla bort och festa. OS blir ett alibi för att uppleva något otroligt och samtidigt dela det med andra. Det är mycket barnfamiljer på läktarna, något annat än en fotbollsmatch man går på med kompisarna. För övrigt har fotbollen, Frankrikes överlägset största sport, hamnat relativt i skymundan under OS.
Den franska medaljskörden gör förstås sitt till. Arenor i direkt anslutning till historiska monument också. I ett land där kulturinstitutionerna och idrotten lever på varsin kant av samhället har man för första gången lyckats gifta dem med varandra i stor skala. Det har visat sig vara ett ovanligt lyckligt äktenskap.
Alla jag pratar med säger samma sak: Bara det nu håller i sig. Bara nu inget – ett ”inget” som ingen vill nämna vid namn – händer sista veckan.
De svenska handbollsdamerna får oväntat svårt mot avsågade Slovenien. Det tar prick 46 minuter innan Elin Hansson ger Sverige ledningen i matchen för första gången. Några minuter senare går vågen på arenan. Det blir 27 – 23 till Sverige. När slutsignalen går fälls målgången i herrarnas linjelopp i cykel in på storskärmarna över handbollsläktaren. På höjderna i Montmartre, där cyklisterna klättrat upp tre gånger idag, vittnar mamma och pappa om Tour de France-stämning. Belgaren Remco Evenpoel korsar mållinjen på Alexandre III-bron med Eiffeltornet som fond, medan Valentin Madouas och Christophe Laporte kniper silver och brons till Frankrike. Jublet går på handbollsarenan en sista gång för eftermiddagen.
Slutspelet går i Lille, en dryg timme med tåg norrut från Paris och kommer att spelas inför större publik. Det finns faktiskt några biljetter kvar för den som inte vill missa världens galnaste fest i ordets alla bemärkelser.
Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag
Medaljligan
| Nation |
|---|
Inga medaljer utdelade för vald sport.