Wennerholm: Vi kan räkna bort Wissman
...sett till fakta
PARIS. Sitter på hotellrummet i Paris och skriver om svenskt friidrottsmörker en ljum och stilla sommarkväll.
Då svartnar plötsligt himlen utanför fönstret, blixtarna rusar snabbare än Usain Bolt över horisonten, åskan mullrar som en arg kanadensisk hockeycoach och regnet öser ner.
Jag vet inte hur jag ska tolka det.
Men sett till kalla fakta tror jag vi även kan räkna bort Johan Wissman från VM.
Inte på grund av vädret, utan mer på grund av att jag tror att hans skada är värre än han vill ge sken av. Inte för att han försöker lura någon. Men elitidrottsmän är extrema optimister. De ger aldrig upp.
Det smärtar mig att just en sådan som Wissman inte fått en ärlig chans den här säsongen. Hans inställning och proffsighet är vad varje landslag behöver. Någon som visar att ingenting är omöjligt. Men den här gången tror jag inte det går längre. Han har ont i muskelfästet i vänster rumpa, precis det som stoppade Carolina Klüft. En varningssignal och en smärta som gör att han inte kan springa för fullt och där loppen inte kan komma för tätt.
I VM är det tre lopp på fyra dagar.
Min erfarenhet säger att det är en omöjlig ekvation, som min gamle matematiklärare brukade säga när han rättade mina prov.
Friidrottslivet lekte 2003
Här i Paris i går fick Wissman fly in på en kvartersrestaurang när ovädret slog till.
Han var på väg för att titta lite närmare på Eiffeltornet som reser sig alldeles intill hotellet. Ödets ironi är att det var på första våningen i just Eiffeltornet som svenskarna höll sina presskonferenser inför och under VM här i Paris 2003.
Christian Olsson var världens nya trestegskung, Carolina Klüft älskade fortfarande sin sjukamp, Johan Wissman gjorde VM-debut, Stefan Holm och Kajsa Bergqvist var självklara ledare med vinnarskallar som smittade hela laget och till och med Patrik Kristiansson (numera hockeytränaren Patrik Klüft) lyckades tygla sina tävlingsnerver och ta VM-brons i stav.
Friidrottslivet lekte.
Jag satt och trängdes med mina internationella friidrottskollegor medan svenskarna höll hov.
Franska L´Equipe, engelska The Guardian och italienska La Gazzetta dello Sport ville veta allt om det svenska friidrottsundret.
Christian Olsson och Carolina Klüft lekte hem varsitt VM-guld, en besviken Stefan Holm tog ”bara” silver i höjd och Kajsa Bergqvist och Patrik Kristiansson tog varsitt VM-brons. Men det var då det.
Kalkylen inför VM i Berlin pekar mot att svenskarna inte tar en enda medalj, precis som i OS i Peking förra året.
Den vanligaste frågan jag fortfarande får av internationella kollegor är varför Carolina Klüft la ner sin sjukamp och började hoppa längd.
Jag har inget bra svar.
– She followed her heart, säger jag och de står som stora frågetecken.
– Det är vad hon själv, fortsätter jag och de förvandlas till ännu större frågetecken.
Att vinna var inte så viktigt
De har förmodligen aldrig varit med om något liknande på sina inhemska idrottsmarknader. Och förmodligen aldrig stött på någon som Klüft. Men det som slår mig i dessa tider är en fråga jag ställde till Stefan Holm under den
period då det var självklart att Carolina Klüft vann sina sjukamper och lämnade konkurrenterna en mil bakom sig. Hon påstod att hon
bara hade roligt. Att vinna var inte så viktigt.
– Det är lätt att säga när man bara vinner, svarade Holm.
– Frågan är hur hon kommer känna sig den dag hon börjar förlora.
Det har jag faktiskt inget svar på och jag tror inte jag kommer få något heller. Men jag tror inte att Carro har det så himla roligt just nu.
Men i dag hade svenskarna och alla andra ändå drunknat i bruset från världens snabbaste man. Usain Bolt. Den alla pratar om. Paris Golden League-
arrangör har byggt hela galan runt Bolt, trots flera inhemska stjärnor. De har byggt en speciell Jamaica-läktare där biljettpriset är 60 euro, eller nästan 700 svenska kronor. Då går det att köpa en av 50.000 andra platser för bara en dryg hundring.
Men det är Bolt-o-mania i friidrottsvärlden och ingen annan hänger med i det tempot.