Mäktigt, Finland
Niva: En folkfest som mullrade tyngre än ett hockey-VM
England hade elva spelare från Premier League.
Finland hade några killar från Honka – och en arena full av frenetiska fans.
Ett bra tag såg det faktiskt ut att räcka.
Som att vara på hockey-VM, trodde jag.
Mina finska kollegor rättade mig.
Så här mäktigt hade det aldrig varit på hockeyn, i alla fall inte sedan VM-guldet i Globen 1995.
Okej, vi fick ett par korkade streakare och några onödiga rökbomber – och det är verkligen genant att vi inte klarar av att arrangera undan dumheterna – men mer än något annat fick vi en full finsk folkfest.
De tillresta lejonen tömde ölbackar vid Nissan, de hängde upp sina flaggor från Tampere och Oulu och de fick Örjans Vall att mullra som den aldrig annars gör.
Redan mätt sig med stjärnorna
– Jag har aldrig upplevt sån stämning på den här arenan. När vi sjöng nationalsången lät det som att vi var 20 000 finländare. Vi har världens bästa fans, sa Finlands Halmstads-baserade lagkapten Tim Sparv.
Han är en kul kille, Sparv, och dessutom den finländare som redan hade provat på att mäta sig mot de engelska Premier League-stjärnorna.
Under tre ungdomsår i Southampton så delade han boende med Arsenals fixstjärna Theo Walcott, och inför premiären berättade han om sina erfarenheter.
– I två år försökte jag tackla honom på träning, utan att hinna fram.
När han jämförde de lagens förutsättningar så visste han precis hur långt avståndet var mellan MyPa och Chelsea.
– De måste skratta när de ser listan över vilka klubbar vi tillhör.
Total dominans – av Finland
Men så sjöng de finska horderna ”Vårt Land” och domaren blåste i pipan och ett finskt fotbollslandslag inledde sin första mästerskapsmatch någonsin – och var rätt och slätt bara bättre än sina berömda motståndare.
Under den första halvtimmen förde Finland matchen fullständigt.
De drev upp tempot, samtidigt som de klarade av att vårda passningsspelet.
Att ett häpet England ändå lyckades ta ledningen kändes mest bara som ett hack i kurvan. När just Tim Sparv slog in en kvitteringsstraff i samma veva som Michael Mancienne blev utvisad så tycktes matchen bara kunna få en vinnare.
Vad var det som var på väg att hända?
Var verkligen Finland såhär bra?
En timme senare hade vi svaret: Nej, så bra var de ändå inte.
Snarare hade de ryckts med av den unika inramningen, lurats iväg av adrenalinet det gav att bryta ny finsk fotbollsmark.
De hade ett 1 500-meterslopp att fullborda, men sprintade ur startblocken i 100-metersfart.
Trots att England var decimerat till tio man under matchens sista timme så fick aldrig Finland tillbaka sitt järngrepp.
Benen mattades, felprocenten steg – och utan att imponera alls så vann till sist ändå England ganska logiskt.
”Not good enough”
Förbundskaptenen Stuart Pearce upprepade bistert frasen ”not good enough” åtminstone ett halvdussin gånger under presskonferensen.
Ändå var det hans England som seglade vidare, medan ett snopet Finland tvingades inse att det här mästerskapet tog slut innan det ens hann börja.
Det här var deras chans.
Omedelbart efter slutsignalen haffade jag Stuart Baxter – som ju är förbundskapten för det finska a-landslaget numera – och bad om en reflektion.
– Jag är besviken för att vi är lite för naiva. Men samtidigt väldigt stolt över laget.
Baxter använde konsekvent vi-form när han pratade om Finland, och mitt i samtalet så pausade han för att applådera de blåvita av planen.
Början på en större framtid
För honom var det här visserligen slutet på drömmen om avancemang i den här turneringen – men samtidigt början på en betydligt större framtid för finsk fotboll.
– Jag var på de svenska fansens camping under EM i Österrike, och det var så jävla kul. När jag kom hem så sa jag åt spelarna, att kan inte tanken på en sådan fest motivera er – då kan inget göra det. Nu har vi för första gången kunnat bjuda det finska folket på en liten försmak. Jag tror att det snart kommer mera.