Klasskillnad
Niva: På läktarna är Celtic fortfarande en storklubb – men det är det enda de har kvar
Slaget om Storbritannien?
Nä.
Arsenal mot ett rätt ruttet gäng från Skottland.
På läktaren är Celtic fortfarande en storklubb.
Alltid något.
På transfermarknaden, i sammanträdesrummen och på fotbollsplanen har de förvandlats till småhandlare.
Under orimligt många år så räckte det ganska långt med de där mäktiga läktarna och de grönvita halsdukshaven runt Celtic Park.
När den här säsongen började hade tvärränderna ett imponerande hemmafacit som sträckte sig åtta år tillbaka i tiden.
Man United, Milan, Juventus, Liverpool, Bayern München och dussintals andra stora kanoner hade åkt hit till de slitna kvarteren i östra Glasgow för att spela Europacupfotboll – bara Barcelona hade lyckats komma härifrån med seger.
Verkligheten har hunnit ikapp
Nu har Celtic förlorat hemma mot både Dynamo Moskva och Arsenal på några få veckor.
Verkligheten har till sist hunnit ikapp.
Skotsk fotboll var som vanligt mitt inne i en svårlöst brottningsmatch mot en evig ekonomisk kris, då tv-stationen Setanta hastigt gick omkull och drog med sig alla redan inräknade tv-avtalspengar.
Följden blev en sommar då Celtic värvade som en semi-ambitiös engelsk Championship-klubb; raggade lånespelare och dammsög klubbar som
Coventry och Stockport på dugliga talanger.
Visserligen slog de Aberdeen i helgens ligapremiär, men det var ett Aberdeen som strax därförinnan åkt ur Europa League efter att ha förlorat med sammanlagt 8–1 mot tjeckiska Sigma Olomouc.
Nu stod de mot ett 6–1-pumpat Arsenal, och tvingades mönstra ett lag som förmodligen hade sett kryss borta mot Scunthorpe som ett helt okej resultat.
Klasskillnad är egentligen ett för litet ord.
På förhand hade Celtics nytillträdde manager Tony Mowbray pratat om ”en listig plan” som skulle jämna ut förutsättningarna.
Den visade sig gå ut på att peta ordinarie anfallsparet Scott McDonald och Marc-Antoine Fortuné, för att istället satsa på en sorts 4–5–1-uppställning.
Utspelade och underlägsna – sedan lyfte Mowbray in båda de petade anfallarna tio minuter efter paus.
Listig plan, Tony.
Fem år mognare – i sommar
Arsenal gjorde å sin sida inte lika många mål som mot Everton i lördags, men de imponerade nästan lika mycket.
Där det tidigare varit lättrubbade i precis den här typen av bortakamper mot tungt, maniskt motstånd så tar de nu kommandot över match-bilden på ett sätt som är så självklart att de inte ens verkar behöva anstränga sig.
Defensiva mittfältarna Alex Song och Denilson har blivit fem år mognare på bara en sommar.
Ge dem bollen, och du ser den inte igen förrän de själva har hittat rätt läge för att förklara sig färdiga med den.
Målen var slumpartade och turliga – vilket jag också ser som en sorts styrketecken hos ett lag som tyckts tro att skitmål inte räknas – spelet som lotsade dem igenom matchen ingetdera.
Celtic försökte forechecka hårt och skruva upp matchtempot.
Arsenal svarade med att pressa ännu högre, spela ännu snabbare – och bemästra det.
Det här laget låter sig inte skrämmas eller knuffas åt sidan längre.
De synade Celtics hand med öppna ögon, och hittade ett murket lag gömd bakom en fantastisk inramning.