United är rätt och slätt överlägsna nästan alla motståndare
Gå upp. Äta frukost. Ta en promenad. Vila middag. Åka buss. Sträcka på sig. Gå till Champions League-semi. Skriva historia. Varva ner. Åka buss. Flyga hem.
En vanlig onsdag för Manchester United.
Det är därför de är mästare.
På förhand pratades det mycket om ”The Spirit of 1999”, kampandan från säsongen då Manchester United blev Europamästare för första gången på 30 år.
Egendomligt nog hade inte de röda tagit sig vidare från en enda avgörande europeisk slutspelsmatch på bortaplan under det årtionde som hunnit gå sedan dess.
Nu krävdes det ändring.
Nu krävdes det blod, svett och samma inställning som Roy Keane hade i den klassiska vändningen mot Juventus borta.
Verkligheten visade sig se annorlunda ut.
Stadigare och stabilare
Det är ett annat Man United nu jämfört med för tio år sedan – och de flesta år därefter – ett stadigare, stabilare och bättre Man United.
Där de tidigare ofta var beroende av heroiska bragdinsatser och dramatiska slutminutsvändningar vinner de numera för att de rätt och slätt är överlägsna nästan alla motståndare.
Någon portugisisk anstormning kom aldrig.
Inte för att inte Porto försökte, utan för att britterna styrde matchbilden exakt dit de ville.
Giggs, Carrick och den extraordinärt nyttige Wayne Rooney – högerytter i går – dikterade villkoren och matchtempot.
Återförenade mittbacksparet Ferdinand-Vidic kontrollerade de få förlupna bollar som behövde samlas upp, och bortsett från en halvträff från Lisandro hade faktiskt inte Porto något enda farligt avslut på mål.
Hittills har vi inte sett någon sprakande upplaga av Man United den här säsongen – de har faktiskt bara vunnit fyra CL-matcher, och inte gjort fler än fjorton mål under hela turneringen – men vi har sett ett lag som ger intryck av att vinna så fort de verkligen bestämmer sig för att vinna.
Och det är därför de är mästare.
Finns det något sparkapital så finns det i Cristiano Ronaldo.
Avancerad klackspark
En redan tveksam formkurva har vikit än mer på sistone, och till och med evige beskyddaren Alex Ferguson har varit kritisk:
– Ger man bort bollen i europeisk fotboll så tar det lång tid innan man får tillbaka den, och det accepterar jag inte från någon. Jag har pratat med honom om det. Man kan inte få allt som man vill.
Effekten?
Jo, Cristiano Ronaldo inledde matchen som en ilsken bålgeting.
Han ville visa både Portugal och världen – och den där sure gubbfan på bänken – vem som egentligen blivit flerdubbelt utsedd till den här planetens allra bäste spelare.
Efter några få sekunder lyckades han med en avancerad klackpassning, och efter fem minuter slungade han in 35-metersmissil som höll på att spräcka målnätet.
Sedan var det som om han successivt sjönk tillbaka in i sin småtrulighet, men vid det laget hade han förtjänat den rätten.
Han hade gjort sin poäng, och det hade Sir Alex Ferguson också.
Tror han går till Real Madrid
Även om det nu blir Real Madrid för Ronaldo efter sommaren – vilket jag tror att det blir – har skotten återigen visat vilken sensationellt listig manager han är genom säsongens stjärnhantering.
Med en jättelik morot i ena handen och en snärtig flugsmälla i den andra lyckas han lura fram prestationer av en egocentrisk superstar som ger intryck av att egentligen vilja vara någon annanstans.
Ett segermål blev resultatet i går, och Ferguson kunde därmed räkna in sin sjätte Champions League-semi.
Och har ni råkat missa det så har alltså Man United varit mitt uppe i en kris under de första veckorna i april.
Under den tiden har de skrapat ihop tre vinster och ett kryss på fyra matcher.
Det är därför de är mästare.