Leifby: Plötsligt var man 12 år igen
J-O i hagen och Ankie Bagger på teve.
Plötsligt var man 12 år igen.
Det var inga större problem att hitta någonstans att se J-O Waldners sista match på torsdagskvällen.
Tv-historiens minst exklusiva rättighet någonsin sändes i princip överallt, jag klickade på en av alla länkar och det första som hände när sändningen drog igång var att Staffan Lindeborg skrek ”Mama Mia!”.
Sedan fick jag syn på Ankie Bagger, Dr Alban och Gert Fylking på VIP-läktaren.
Vad hade jag klickat på?
SVT Play?
Eller en tidsmaskin?
Jag befann mig tydligen i ”en fullsatt Liljeholmshallen”, J-O spelade showpingis, folk trängdes runt hagen, vissa stod till och med upptryckta mot väggen.
Tog avsked tillsammans
I ett hörn stod Sportbladets krönikör Simon Bank och hängde på räcket.
Den sportsliga nivån var inte den bästa, men närheten till bordet, och intimiteten mellan publiken och spelarna, gjorde det till en utsökt tv-produktion i all sin enkelhet.
J-O tog adjö genom att vinna en match, och förlora en.
Staffan Lindeborg genom att kommentera båda.
Nu var det ju inte SVT-kommentatorns sista offentliga uppdrag, men på något sätt kändes det som att de tog avsked tillsammans.
SVT-kommentatorn, känd för sin alldeles egna fonetik, har en del simning kvar i kroppen, han kommer säkerligen referera fotbolls-EM till sommaren, och han lär vara på plats på Gamla Ullevi igen, men så mycket mer pingis kanske det inte bli.
Minns finalen 1992 som igår
Det händer att kommentatorer och aktiva växer ihop och blir till en populär, rent av folklig, duo.
Visst finns det tveksamheter i det rent etiskt, men vi ska också komma ihåg att det var vanligare förr.
Stenis och ”Plex”, Björn och Bengt, J-O och Staffan, Zlatan och Laul.
Jag är född i slutet på 70-talet och är för liten för att komma ihåg Bengt Grives alla insatser.
Det var ju han, som tillsammans med Staffan Lindeborg, refererade den fantastiska lag-VM-finalen i Dortmund -89 när Sverige slog Kina med 5-0.
Men för mig är pingis-tv förknippat med Staffan Lindeborg.
Och när jag tänker efter – jag tror aldrig jag har sett pingis på teve utan att Lindeborg har kommenterat.
OS-finalen i Barcelona 1992 minns jag som i går, men det för att jag och farsan följde matchen i en ljusblå Volvo 240, tillsammans med Radiosportens Mats Strandberg.
Nåväl, tillbaka till Liljeholmshallen.
Tack för allt
SVT sände i fyra timmar och 20 minuter, det blev lite ”Doobidoo” med alla kändisintervjuer och referaten var inte helt opartiska, det var de inte.
Men en sak har vi ju lärt oss med SVT.
En kungaintervju är en kungaintervju.
När J-O’s allra sista match skulle börja kallade Lindeborg till uppmärksamhet med orden ”mina damer och herrar” och förklarade vidare att tv-signalen skickades vidare hela vägen till Kina.
J-O fnätte in en titta-bort-forehand och på något sätt kändes det som att cirkeln, som inleddes någon gång på 80-talet, slöts där och då.
Mer J-O än så blir det inte.
”Nä! Näe! Vad gör han? Det är inte sant! Han får inte göra så!?”.
Mer Staffan än så blir det inte.
Tack för allt.