"Jag trodde att jag skulle dö varje dag"

Erik Karlsson

För fyra år sedan led han av panikångest och livet låg i spillror – nu ska Alexander Brorsson tävla i EM

helskärm

110 meter och tio stycken 106,7 centimeter höga häckar på väg mot friidrottsdrömmen.

I jämförelse måste de hindren kännas låga för Alexander ­Brorsson.

För fyra år sen trodde han att han skulle dö – nästan dagligen i flera månader.

– Utan familj, vänner och mitt tränarteam vet jag inte vad som hade hänt. Jag vill inte ens tänka tanken, säger han i en lång intervju med Sportbladet.

I morgon gör Alexander Brorsson sin seniormästerskapsdebut på 110 meter häck. 24-åringen tävlandes för Atleticum Växjö SK har haft en stadig utvecklingskurva de senaste tre säsongerna som på allvar tagit h­onom mot Europaeliten.

Men för att förstå den utvecklingen så måste vi backa bandet drygt ett år till.

Mot ett år av mörker.

Hösten 2009 hade Alexander p­recis gått ut friidrottsgymnasiet i Växjö och han planerade att satsa vidare mot en seniorkarriär tillsammans med tränarna Agne Bergvall och Tobias Nömgård. Vid sidan av idrotten började han studera vid universitetet och jobbade extra på en bensinmack för att få det hela att gå runt.

Mycket att göra – och inget fick göras halvdant.

– Jag ville vara överallt och jag ville göra allt väldigt bra, berättar han.

”Finns inte för en 20-åring”

Kraven han satte på sig själv ökade och prestationsångesten som alltid på något sätt funnits med honom växte.

Alexander hastade från ett ställe till ett annat i en takt som blev allt mer ohållbar.

– Fysiskt orkade jag inte. Jag hade så fullspäckade dagar att när jag kom till träningen så var jag jättetrött. Då gick idrotten också dåligt och jag mådde ännu sämre. Det var en svart spiral rakt neråt.

I början av 2010 ökade hastig­-heten på fallet.

Alexander blev allt sämre och fick panikångestattacker samtidigt som fysiken bröts ner. Men själv ville han inte inse vad som hände.

– Klart att jag kände tendenser till saker och ting, men den här typen av problem finns ju inte i en 20-årings värld. Det tog lång tid för mig att acceptera att jag mådde dåligt. När jag inte klarade av att promenera 200 meter för att benen inte orkade så började jag förstå att det är någonting allvarligt. Men så tänker man ändå att någon dag till så funkar det.

Panikångesten gjorde till slut att Alexander tvingades flytta hem till föräldrarhemmet i Ulricehamn ­under sommaren 2010.

– Då var det var riktigt jobbigt. Jag hade tappat nästan tio kilo i vikt och behövde hjälp dagligen för att klara vardagen.

– Jag hade svårt att klara folk, ljud och ljus. Jag var väldigt känslig mot omgivningen. Det var en svår ­balansgång, för det skönaste för stunden var att ligga i ett mörkt rum, men på sikt är det ingen bra lösning.

– Jag var så pass djupt nere att jag inte tyckte det var läge att förändra situationen.

”Jag bestämde mig”

Kan du beskriva känslan när man får en panikångestattack?

– Det känns som man ska dö. Man vet inte hur det känns men man tror det är sista stunden man lever. Så ­säger många och det kan jag skriva under på, så upplevde jag det.

Hur ofta hade du den här panikångesten?

– Det var dagligen.

Du tror alltså dagligen att du ska dö, hur länge håller det på så?

– Det var säkert några månader även om det fanns några bättre dagar också... Det var inget kul, det var det inte. Men sen ville jag ändå inte ta mediciner för jag ansåg att jag i­nte var sjuk.

Minns du vad som fick det att v­ända uppåt igen?

– Ja det var att jag saknade mina träningskamrater i Växjö och det gjorde att jag saknade idrotten. Jag är egentligen inte den typen av människa som är osocial och gräver ner mig, i grund och botten är jag utåtriktad och social och trivs med umgänge så på något sätt i juli där så bestämde jag mig för att nu tar jag all hjälp jag kan få. Jag bestämde mig för att ta medicinen läkaren föreslog och började kämpa för att ta mig ut i vardagslivet.

– Även fast kroppen sa åt mig att vända så fort jag gick in på Ica så skulle jag gå den rundan och handla den mat jag behövde. Jag var trött på att må dåligt.

Rekord efter bara månader

Stegen gick via fem minuters promenader till att sakta men säkert utsätta sig för olika sociala utmaningar.

– Jag åkte en busshållplats, dagen efter åkte jag två och när jag var trygg i det så utmanade jag mig själv igen. Jag kom till slut till ett läge där jag gick runt Växjösjön, jag kan minnas den känslan ännu i dag. Det var som jag hade vunnit en friidrottstävling, jag var så nöjd.

Besöken hos psykolog, stöttningen från tränarteamet och medicineringen gjorde att vägen från sän­gliggande till träningshallen gick ganska fort. I oktober var han till­baka i något så när vanlig träning. Målet var att börja tävla till sommaren. Men det gick fortare än så.

– Hösten där var den bästa tiden i mitt liv. Allt i mitt liv hade gått i 200 km/h fram till det stoppet och när jag kom tillbaka hade jag en helt annan insikt om vad som är viktigt i livet. Jag har nog aldrig trivts så bra som jag gjorde då. Jag var tillbaka i tävling redan i januari – och slog personbästa direkt.

Det låter ju helt osannolikt?!

– Det är helt osannolikt. Vi tyckte att sommaren hade varit en tuff men rimlig målsättning, men i januari kände jag bara att jag vill tävla igen. Jag tyckte det skulle bli så kul.

Du var aldrig rädd för att börja tävla, då handlar det ju återigen om att prestera?

– Nej. Jag hade redan vunnit. Hade jag varit en halv sekund från pers på 60 meter så hade jag inte brytt mig riktigt, jag var bara så nöjd att vara tillbaka.

Fick hjärtsäcksinflammation

Den här intervjun pratade vi om att göra redan i februari 2013, då skulle Alexander göra sin debut i mästerskapssammanhang vid inomhus-EM i Göteborg. Men då kom nästa bakslag. En månad innan fick han hjärtsäcksinflammation.

– När det är hjärtat så var det bara att vara försiktig. EM väger inte så tungt i förhållande till den sjukdomen.

Ännu en motgång ändå, det måste ha varit tungt?

– Ja det var det ju. Men samtidigt, hade det varit en knäskada eller så hade det varit mer irriterande. Nu var det hjärtat och då är det mer ”okej, jag ligger still”.

Han kom tillbaka precis så han kunde springa 60 meter häck-loppet men utan att kunna göra sig själv rättvisa.

18 månader senare så är det nu ä­ndå till slut dags för EM på riktigt.

– Det är skitkul. Förutom några veckors problem med hjärtat så har det gått spikrakt uppåt sedan 2010. Det känns som det här är början på något riktigt stort.

– En del slår igenom när de är 18, 19 och del när man är 30. Jag känner att jag kommer kunna gå långt, men när vet jag inte. Jag är absolut på rätt väg och EM är ett delmål på den r­esan.

Vad har du för mål?

– Att jag ska känna mig nöjd med mitt lopp och helst klättra någon ­placering på rankningen som finns inför.

Dina erfarenheter, har du någon nytta av de när du går in i mästerskapet?

– Inte i stunden på banan där, men på vägen dit absolut. Jag har gjort en tioårig resa på tre år. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och jag har vuxit på så många sätt. Oavsett hur hemskt det där året än var så var det precis det jag behövde. Jag behövde bromsa upp mitt liv och se vad som är viktigt. Det var det bästa som kunde hända mig och det har utan tvekan gjort mig till en bättre idrottare och att jag mår bättre som människa.

BRORSSON OM...

… att han under sjukdomstiden ­öppet berättade om sitt tillstånd:

– Jag kände att det kom till ett läge när det blev så mycket frågor att jag ville gå ut med det. Jag ringde Henrik Erickson på Ulricehamns tidning och sa att jag ville vissa det öppet så slipper folk fråga och undra så mycket. Det lättade mina axlar rätt så rejält.

– Jag uppskattar givetvis att folk bryr sig men då behövde jag bara lugn och ro.

… reaktionerna han fick

på den öppenheten:

– Det är många som vänt sig till mig när de fick reda på att jag mådde dåligt för att fråga saker för att de känner igen sig. Flera personer är sådan som man inte tror är den typen av människa.

– Det var också skönt för mig. Klart man kan bli negativt påverkad av att många mår dåligt men det var… det låter ju hemskt, men nästan skönt att det var fler. Jag var inte unik med det här. Jag har också märkt att min öppenhet har hjälpt andra och det känns väldigt bra.

… egna klädmärket:

– Tillsammans med kontakter hemma ­startade jag ett idrottsklädmärke som heter Resistech. Jag ger namnet åt herr­kollektionen och så är det höjdhopperskan Victoria Dronsfield som håller i damkollektionen.

– Det växer stadigt och det är ett kul projekt och ett annorlunda sätt att finansiera en idrottskarriär.