TACK FÖR BRAGDEN

De som såg henne med medaljen tror jag hade svårt att värja sig inför alla känslor

helskärm

ÅRE

Jag tror att det var den där klappen på kinden från pappa Anders som grep mig allra mest den här fantastiska dagen när Åres VM på bara 78 sekunder och 85 hundradelar förvandlades från ett iskallt och blåsigt litet helvete till ett underbart värmande himmelrike.

Tack för bragden, Anja.

Det kändes som om du räddade hela VM, Åre och oss alla där.

Far och dotter.

Det är speciellt. Utan att ha statistik så finns det en röd tråd bland väldigt många duktiga idrottare och framgångsrika kvinnor jag stött på överhuvudtaget; en bra, stödjande och krävande pappa.

Jag vet inte om ni såg den ömsinta klappen i tv.

Här i Åre såg vi den i målfållan och den sa så mycket om den speciella relationen Anja har med sin coach och pappa. Båda är mycket kloka. Tillsammans är de klokare än all världens idrottsorakel tillsammans.

Och Anja var inte sen att betala igen.

När jag lyssnade på henne efter guldloppet insåg jag att hon verkligen analyserat vad det är i den speciella kombinationen far-dotter som leder fram till bragder som den vi fick se i går: det var pappa som bestämde att Anja skulle åka hem ­istället för att tävla i den sista världscupstävlingen i San Sicario. Hem till mamman och till systern. Hem för att hitta balans i livet istället för att fortsätta den desperata jakten på balans i åkningen.

Jag tror säkert man kan prata om utrustning en sån här dag.

Om jakten på den försvunna inställningen på pjäxorna.

Jag tror säkert man kan prata om skidor och snö, och om knän och om gnäll, men det slutar ändå med att vi måste prata om vad det är som är så sanslöst speciellt med Anja. Vi måste prata om den försvunna inställningen hos Anja själv. Hur hennes psyke inte fungerade.

Inledde med medalj – för sjätte gången

Och vi måste prata om hennes pappa.

–Jag förstår inte själv vad det är med mästerskap som får mig att fungera så här. Jag förstår inte folk som varit lugna om mej, jag har inte varit lugn, sa Anja i går.

Kanske var det bara pappa som var lugn mitt i desperationen.

Jag tror säkert vi kan prata om den osannolika idrottskvinnan Anja. Det här var sjätte mästerskapet i rad som hon inledde med att ta medalj första tävlingsdan. Det är ju helt makalöst. Det vittnar om psyke, bredd och rutin på ett sätt som jag inte tror någon annan levande idrottsman – möjligen undantaget Roger Federer – kan visa upp i dag.

Ända sen hon gick in i VM 2001 och tog guld i slalom och brons i storslalom har hon klarat av att leverera. Trots att förutsättningarna ibland varit komplicerade. Med OS-guldet förra året och så nu det här guldet i hemma-VM är det ju nästan, som Björn Borg skulle sagt, fullbordat. Bäst när det gäller blir ett understatement.

Ett tag tänkte jag att bäst när hon gnäller kanske var sannare som beskrivning. För vi har ju varit många krönikörer och alpina experter som kritiserat Anja för att ha fokuserat på fel saker i år. Gnällt på snö, vind, pjäxor och allt som funnits att gnälla över.

Jag tror säkert vi kan tala om statistik också.

Större än Pernilla Wiberg har hon varit länge. Nu är hon lika stor som Stenmark också – i alla fall vad gäller VM och OS-medaljer.

Statistiken är makalös svensk idrottshistoria:

Ingemar Stenmark: fem guld, ett silver, ett brons.

Anja Pärson: fem guld, ett silver, ett brons. Det är verkligen oavgjort. De hade delvis olika förutsättningar, men statistiken är ju så tydlig; de var båda bäst när det gällde. Sen kanske ingen i hela världen kan bli större än Stenmark, men det är ju en annan sak.

Jag erkänner, jag hade fel

Men visst är det vi i media som gnällt mest.

Jag skrev själv ett par krönikor där jag ifrågasatte valet av Anja för bragdguldet förra året. Kanske hade jag rätt, kanske hade jag fel, men en sak vet vi; det här var en bragd. Att vinna ett VM-guld efter att inte ha vunnit en enda tävling på en hel säsong är ju helt osannolikt. Att komma tillbaka efter knäoperation och en usel höst när hela den alpina världen var beredd att döma ut Anja som en föredetting är verkligen ingenting annat än en bragd.

Jag erkänner:

Jag hade fel. Anja var värd bragdguldet. Hon fick det bara lite för tidigt.

Att övervinna så mycket negativa tankar är oerhört stort. Det visar också vad rutin och vinnarinstinkt betyder. Anja kan sitt jobb. Och hon har en pappa som kan hennes psyke ännu bättre än till och med hon själv. Han var inte oroad, sa han i går. Jag vet inte om han ljög, men antagligen gjorde han inte det.

Satte känslorna i rörelse

Det var så mycket starka känslor här i Åre.

Tårar i ögonen efter loppet, tårar på slutet i nationalsången i 23 minusgrader. Anja har knappast framkallat särskilt mycket rörelse hos svenska folket de senaste månaderna, men alla som såg henne med medaljen tror jag hade väldigt svårt för att värja sig inför alla känslor.

Jag såg inte pappa Anders just då, men han fanns väl där nånstans i publikvimlet. Jag antar att han var rörd. Och han hade fått sin dotter oinskränkta kärlek tidigare på dagen när hon tillägnade honom segern och sa:

–Beslutet att skicka hem mej visar vilken bra coach min pappa är. Han vet vilken stor press jag har på mig. Han skickade hem mig till mamma och syrran och ringde inte ens på några dar. Han ser inte bara det som händer i backen. Han tänker på jobbet med hela sitt hjärta. Och mitt.

Stora ord, tycker jag.

Anja är bara 25 år men hon är kanske en av våra allra klokaste idrottare genom tiderna. Hon och hennes pappa.

Tack för showen, Anja.

Det var magisk att se dig sträcka ut tungan i målfållan som vilken Henke Larsson som helst. Tack för bragden, Anja. Du lyckades med det omöjliga: du förvandlade Åre till sjunde himlen för alla oss förfrusna själar.

Läs allt om Anjas bragd:

Lasse Anrell