Började skjuta i sin mammas famn

Victor Lindgren om svinmånaden, skidunderstället och sin jublande flickvän

CHÂTEAROUX. Efter en historisk OS-dag sjunker Victor Lindgren ner i en plaststol utanför väghotellet mitt ute på den franska landsbygden.

– Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu, säger den färske OS-silvermedaljören om framtiden.

Men historien då?

Här är 21-åringens väg från debutskytt som treåring till svensk skyttesports nya affischnamn.

OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program

Hotellet utanför Châteroux gör inget imponerande intryck. Landsvägen löper bullrande tätt intill den modesta byggnaden, med en bensinmack på ena sidan och åkerfälten på det andra.

Men boendet är klasser bättre än den officiella OS-byn här, nästan tre timmar från den stora i Paris, där många andra skyttenationer bor i. Fördelade mellan två skolor och ett ålderdomshem, med gemensamma duschar och toaletter i korridorerna.

På hotellparkeringen händer det nu också spännande saker.

Det är för långt in till Sveriges olympiska kommittés högkvarter i huvudstaden för att organisera ett silverfirande för silverskytten Victor Lindgren. Men bilderna ska tas, och den lilla skyttetruppen ställer därför lydigt upp med flaggor utanför hotellentrén för att organisera ett iscensatt firandet framför tv-kamerorna.

Bland dem står fortfarande Victor Lindgren själv, fullt medveten om vad som ska hända. Och likafullt brydd över hela spektaklet.

– Det här är jag sämst på, säger han när han ombeds att gå in genom entrén och sedan förvånad komma ut igen till hurrarop från publiken.

Efter att Victor hängt silvermedaljen runt halsen och något motvilligt lunkat in plockar Olle Dahlin från Sverige olympiska kommittés styrelse fram en blombukett han gömt vid en luftkonditionstrumma. När ingen annan riktigt tar ton kliver sedan Max flygande reporter Patrik Åman istället in och dirigerar välkomstkommittén.

Däribland Rickard Levin Andersson, en plåtslagare från Skeppslanda som leder kvalet i herrarnas trap inför tisdagens avgörande, men nu ansluter till ledet. Han vill ogärna göra intervjuer i kväll, låter SOK:s inresta mediachef meddela, men alla behövs för att fylla ut hurrarleden.

Till sist ges klartecken och Victor Lindgren kan ”förvånad och överraskad” komma ut och ta emot sina blommor, ett kort hyllningstal från SOK:s ledning och till sist dyka rakt in i intervjun med det sändande bolaget.

– Hela Sverige gratulerar dig, säger Olle Dahlin.

– Kommer du få smörgåstårta på jobbet sen, undrar Patrik Åman.

Undrande är också delar av Taiwan, eller åtminstone de två taiwanesiska skyttereportrar som börjar fota spektaklet

– Är det er första medalj, frågar de försiktigt.

När ståhejet lagt sig, Rickard Levin Andersson försvunnit in genom hotellentrén igen, även SVT fått en pratstund med silvermedaljören och Victor Lindgren själv sprungit in och hämtat glas till sin familjs läskflaskor tar 21-åringen en jordgubbsbakelse och sjunker ner i en plaststol i det bortre hörnet av uteserveringen.

– Det har varit mycket nu, säger han med en pust och ett leende.

Det har hunnit gå åtta timmar sedan han sköt sitt första skott i OS-finalen. Knappt sju sedan han sköt sitt sista och klättrade upp på prispallen som silvermedaljör. 

Vad har du gjort sedan dess?

– Jag åkte tillbaka till hotellet för att vara lite för mig själv. För att låta allt komma in i kroppen, kan man säga.

Samtidigt som hans namn tapetserades över svenska tidningssajter och tv-kanaler låg 21-åringen på hotellrummet ovanför parkering i Châteroux och fipplade med telefonen. Först pratade han lite med sin syster, sedan skrev han några meddelanden till sin bror och efter det svarade han på så många gratulationer i sociala medier han hade förmåga till. 

– Jag tror jag är uppe på 120 notiser bara på Facebook. 

Och så pratade han med sin flickvän Martine Sve. 

– Hon är en norsk skytt och ska iväg på nordiska mästerskapen snart så hon kunde inte vara här. Men hennes vänner skickade några filmer på henne, ler Victor. 

Det norska landslaget hade monterat upp en storbildsskärm i skyttehallen där de följde OS-tävlingarna från Frankrike. Samtidigt som Victor sköt hem den svenska medaljen smygfilmade sedan Martines vänner norskan när hon studsade upp och ner av nervositet och eufori. 

– Hon hoppade omkring och skrek ”yes” och ”ja” och allt möjligt. Hon följde finalen väldigt intensivt, skrattar Victor och berättar att paret blev tillsammans så sent som i våras.

– Vid har träffats mycket på tävlingar under många år och sedan började vi snacka mer och mer. Och sen fick vi lite känslor för varandra.

Vad sa hon när ni pratade nu?

– Hon grät ju, så klart.

Efter att ha lagt på satt Victor sedan på rummet i sina egna tankar och försökte förstå vad han ställt till med.

– Jag sa det högt för mig själv också. ”Vad fan har jag gjort?”. Det kändes så, overkligt. Men det har börjat sjunka in lite mer nu.

Han tar en tugga på jordgubbsbakelsen och sneglar bort mot sin familj. Pappa Jan, och mamma Ulrika – vars knä faktiskt var den allra första skyttescenen för lilla Victor. 

Det var där allt en gång började hemma i Sjöbo.

Victors äldre bror hade redan som sexåring börjat tjata om att få följa med på morfars jaktresor. Familjens lösning blev att låta pojken prova på luftgevärsskytte, och när Victor ett par år senare kom till världen var även föräldrarna fast.

När de en dag sedan var i skyttehallen satte de även geväret i treåringens hand.

– Mamma siktade och sa ”tryck”.

I dag är pappa ordförande i hemmaföreningen Sjöbo USG och mamma ledare för de yngsta barnen. 

– Mamma är en väldigt stor förebild i klubben, speciellt för de små. Så båda är stora namn i föreningen. De skjuter mest själva som en hobby, men min bror (André) blev svensk mästare 2008 och min syster (Matilda) 2013. För mig var det första gången 2019.

För Victor tog resan verkligen fart när han kom in på skyttegymnasiet och lämnade Skåne för småländska Sävsjö. Där blev sedan ett nyckelår för hans utveckling när hela världen stängde ner på grund av covid-pandemin. 

Skyttarna i Sävsjö, varav flera i landslaget, kom fram till att de var tvungna att träna så mycket de bara kunde medans hallarna fortfarande var öppna. I övertygelse om att de kunde stängas ner när som helst lade de därför upp en ambitiös plan.

Mördande träning, med upp till 500 skott på en enda helg.

– Vi gjorde en riktig svinmånad kan man väl kalla det och det var ju inte roligt när man stod där. Det var mycket svordomar med smärta i rygg och överallt. Men nu har det verkligen kommit till nytta. För allt vi gjorde då har lagt grunden för något vi belönas för nu. Så i dag har vi pandemiåret att tacka för mycket egentligen. 

Hur lång tid tar det att skjuta 500 skott?

– Jag tror vi började klockan nio på morgonen och var färdiga klockan sex på kvällen. Så det var långa dagar.

Den som tycker att det ändå inte låter så farligt att stå och skjuta luftgevär en hel dag glömmer en viktig detalj. Dräkterna.

När Victor tränar och tävlar har han ett fullt underställ på sig, ovanpå det en tjock kofta och ytterst den styva skyttedräkten som är byggd för stabilitet, snarare än ventilation. 

– Det blir extremt varmt. Det är ju typ ett skidunderställ, sedan en kofta som värmer ännu mer och så jackan som är helt stängd och formad efter kroppen. Det är inte mycket luft och syre som kommer in där.

Han fortsätter:

– Och sedan har du ju press och allting. Då börjar pulsen stiga och då blir det ännu varmare. Till sist är det över 50 grader där inne och svetten bara rinner.

Kläderna är tänkta att stabilisera kroppen och geväret.

– Men det är inte så mycket hjälpmedel egentligen för du har ju fortfarande rörelsen och att du ska kontrollera 120 i puls och nervositet.

För att lyckas hålla kroppen stabil har Victor en speciell andningsteknik. Innan han laddar geväret tar han ett andetag in genom näsan och ut genom munnen. När det sedan är dags att inta skjutställning tar han två nya andetag och när han väl lägger an ytterligare ett litet. Sedan håller han andan i tio sekunder och försöker balansera geväret rakt mot mittpunkten på tavlan.

En punkt lika stor som spetsen på en blyertspenna.

Det är en teknik som kräver år av träning, inklusive ett sensationellt intensivt pandemiår, för att bemästra. Men träning som samtidigt kräver något annat för att kunna genomföra.

Pengar.

Efter att ha lämnat gymnasiet fick Lindgren omedelbart jobb som svetsare i Sävsjö. Där tillverkar han i dag kartongpressar till varuhus som Rusta och Gekås i Ullared.

– Jag är väldig praktisk av mig och gillar att jobba med händerna. Så det var ett enkelt val, att jobba på en industri med lite svets.

Han jobbar skift under 80 procent av sin arbetstid, och får resterande 20 procent finansierad av SOK. Just nu är det dock industrisemester, som passande nog inföll precis under OS.

När vi sågs efter tävlingen sa du att du vill fortsätta jobba där. Annars drömmer ju många idrottare om att bli heltidsproffs. Varför vill du vara kvar?

– De hade absolut varit kul att vara fullt satsande på skytte och bara jobba med det, men det är också väldigt skönt att komma ur sporten på ett sätt. För ibland kan det bli för mycket för huvudet. Då är det skönt att koppla av på ett jobb, med bra kollegor och bra chefer som man kan gå och skämta med. Det är bra för att koppla av helt enkelt, och jag trivs ju extremt bra på mitt jobb. Så det hade varit jobbigt att lämna det. 

Vad tjänar du på ditt skytte?

– Ingenting.

Victor berättar att SOK:s stöd är hans enda inkomst från idrotten. Samtidigt är utgifterna många. Han har visserligen blivit sponsrat med ett luftgevär (som annars kostar omkring 60 000 kronor) men behöver fortfarande betala för sin tävlingsdräkt (23 000 kronor) som ska bytas vartannat år och lägga ut för 50-metersgeväret.

– Det kostar nästan 100 000 kronor. Och sedan är det ju småsaker, som täcklappar och kindstöd, som också kostar flera tusen kronor. Och ammunitionen är ju inte billig heller. 

Han berättar att skotten säljs i pack med tusental, för 15 000 kronor paketet. 

Vad kostade det när ni sköt 500 skott på en helg?

– En tusenlapp kanske. Så det är inte bara att panga på. Men man gör det ändå.

Bredvid oss har SVT och Max börjat packa ihop sin utrustning. I en dunge står SOK:s pressansvarig och pratar i telefonen. Samtidigt har trap-skytten Rickard Levin Andersson dykt upp igen för att hugga en hallonbakelse.

I tidigare intervjuer har du pratat om att du siktat mot OS 2028. Vad ska du nu sikta mot?

– Jag vet faktiskt inte. Jag får sätta mig ner med min tränare och diskutera det. Men jag har ju ytterligare en dröm, att bli rankad etta i världen. Det hade varit riktigt fräckt. Men det är väl nästan svårare än att bli världsetta, för då gäller det att ta världscuppoäng på varje tävling.

Klockan närmar sig 21 men temperaturen är fortfarande nästan 30 grader. Det susar från bilarna som passerar.

Vid bordet bakom slår sig Jonas Edman ner. År 2000 tog han OS-guld i 50 meter liggande skytte, i dag är han förbundschef på skyttesportförbundet.

Har Jonas sagt något om vad som väntar dig nu efter en stor framgång på ett OS?

– Nja, litegrann kanske men inte fullt ut. Så vi får se. Jag vet inte så mycket.

Du har ingen aning om vad som väntar dig nu?

– Nej, inte för tillfället. Jag har noll koll.

Vad ser du annars för liv framför dig?

– Jag ser mig fortfarande som en svetsare som kommer upp till jobbet och sedan går och tränar. Men vi får se hur det ser ut nu när jag kommer hem. Men redan nu i höst börjar ju träningen inför nästa OS-cykel...

Om fyra år smäller det igen, men redan på onsdag ska Lindgren också kvala i sin sämre gren över 50 meter. Efter det hoppas han hinna se lite beachvolleyboll och gymnastik under två besöksdagar i OS-byn i Paris innan planet går hem till Sverige igen.

Vad som händer efter det har han ingen aning om. Men högst sannolikt står han till hösten och svetsar ihop nya kartongpressar i Sävsjö.

Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag