Karriärens hittills märkligaste magplask
KÖPENHAMN. Högmod och girighet. Frosseri och lite lättja.
Vad ska vi säga om att Sarah Sjöström svarar för karriärens hittills märkligaste, mäktigaste magplask?
”Synd”?
Det är i alla fall inte tråkigt att följa henne.
Royal Arena i utkanten av Köpenhamn, ett par bassängvändor från Kastrup, är ju en häftig arena, byggd för nästan två miljarder och perfekt för simning. Men det är ingen miljö som smeker själen medhårs direkt.
På presscentret, i en ishall där Copenhagen Lions spelar division I-hockey mot dunderjumbon Amager imorgon, delar de ut paraplyer och regnponchos. Allt är grått, allt är betong, allt är regn och blåst och motvind och shoppingcenter och – ja, det är ganska skönt att fly in och få se lite simning.
Mer än något annat är vi här för att följa hon som är bäst i världen.
Sarah Sjöström simmar på en annan decibelskala än alla andra, hon blandar världsrekord med tårar, OS-guld med sjukdomar – och när hon väl etablerat sig som världens bästa simmare så…
…plask!
Kortbane-EM kommer som en liten sista, frisk sorbet-dessert efter ett 2017 när hon tuggat sig igenom allt motstånd och alla rekordbarriärer som finns. Hon har radat upp världsrekord och VM-guld, surfat på en framgångsvåg som mutat in en plats på toppen inte bara i simmarvärlden utan i hela, vida idrottsvärlden.
Pratade mycket om att vila
Hon kom inte hit till Köpenhamn bara för att simma lite.
Hon kom till EM för att utmana sig själv, för att testa sig med ett program som med maxutdelning hade kunnat ge åtta finaler, mängder av försök och semifinaler, kanske åtta medaljer.
Den som vill lyckas med det måste hushålla med resurserna, en konstart som Sarah Sjöström ägnat ett par år åt att lära sig.
EM i Berlin, VM i Kazan, hon gick igenom de där mästerskapen för att finkalibrera varje enskilt moment under en tävlingscykel. Effektivisera mellanrummen, var medveten om varenda liten detalj för att spara maximalt med energi tills när det verkligen krävs.
Efter förmiddagspasset pratade hon om hur hon såg på den här kvällens finalpass. Hon pratade lite om att vinna, och mycket om att vila.
– Det handlar det bara om att spara så mycket energi jag kan, det gör inget om jag går till final som sjua på hundra fritt, så länge som jag har krafter kvar tillfinalen på 50 fjäril, sa hon.
Jag frågade om man verkligen kan göra det på 50-metersdistanser, där marginalerna är så små.
– Absolut, sa Sarah. Man går på 80 procent.
Efter loppet frågade jag igen
Och ett par timmar senare så hade hon alltså kraschat till hundra procent.
Utslagen i en semifinal, i ett EM. Jag kom att tänka på ett annat lopp, i en annan tid, när Therese Alshammar var ett par centimeter ifrån att missa OS-finalen på hundra meter frisim i Sydney. Alshammar gick till final som sjua, simmade en sekund snabbare i finalen och tog silver.
Men den här gången var det Sarah Sjöström.
Och den här gången åkte hon ut.
Hon tappade rytmen, tappade fokus, missade målgången och hade otur.
Det här var en helt annan sorts vad-i-hela-världen-var-det-där-ögonblick än hon brukar bjuda på, och det är klart att det var både arrogant, lite klantigt och lite pinsamt så ljuger man inte.
Efter loppet frågade jag igen:
Kan man verkligen spara sig på en 50-distans?
– Absolut, det kan man. Problemet var att jag gjorde lite för manga misstag där i slutet.
Det kommer inte hända igen
Sarah pratade om att hon fick lite för mycket självförtroende, att hon trodde att allt redan var klart.
Alldeles oavsett så är det ett misslyckande som kommer av att hon testar sina gränser, att hon utforskar saker.
Alltså är det en smäll man kan lära sig något av.
Det här är ett kortbane-EM, det är – så att säga – inte hela världen. Och en av Sarah Sjöströms allra största kvalitéer som idrottare är hennes sätt att hantera motgångar. Hon analyserar dem, glömmer dem, går vidare. Dagens fiaskon är morgondagens framgångsformler.
När Ranomi Kromowidjojo utklassade finalfältet på 50 fjäril var Sarah Sjöström inte ens kvar i hallen. Det var inte så det var tänkt, men på sätt och vis gör det resten av veckan lite, lite mer intressant.
Det kändes ju konstigt att se den där prispallen utan henne. Jag tror inte att det kommer att hända igen.