Wennerholm: Svensk hockey kommer att domineras av backar i ett decenium framöver

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

MANNHEIM. Framtidens svenska NHL-stjärnor är inga ”nya” Foppa eller Sudden.

Där är det tomt i skafferiet.

Men det vimlar av framtidens Nicklas Lidström och Börje Salming.

De enda svenska backar som etablerat sig som superstjärnor i NHL.

Jag kan inte kalla det annat än ett nytt svenskt hockeuyunder.

Jag har läst igenom Bengt-Åke Gustafssons första arton anmälda namn till VM ett par gånger nu och jag reagerar inte över att namn som Michael Nylander fattas. Det är födelseåren på några av backarna som får mig att gnugga ögonen.

Oliver Ekman-Larsson född 1991 och etablerade NHL-spelarna Victor Hedman och Erik Karlsson som är födda 1990. Fortfarande juniorer på papperet. Nu skulle man ju tolka det som att det är brist på etablerade svenska backar och ett svaghetstecken i en VM-trupp. Men så är det inte alls.

De här tre juniorerna är något av det bästa svensk hockey fått fram.

Och det kommer mera och det kommer bakifrån.

Den tiden är förbi då de som var stabbigast på skridskorna och över 1.90 var självskrivna som backar när karriären började. Nu är det en helt ny generation som stormar fram.

Kan bli bland de största någonsin

Jag kan inte hitta en enda svensk forward som ens är i närheten av vad Peter Forsberg och Mats Sundin var talangmässigt när de slog igenom. Däremot vimlar det av backar som kan hamna i ”Hockey Hall of Fame” i framtiden, där ende svensken i dag är just en back – Börje Salming.

Victor Hedman, Erik Karlsson och Oliver Ekman-Larsson är svensk hockeys framtid.

Tre backar som alla har möjlighet att skriva in sig bland de största någonsin i svensk hockey.

Sedan har vi ett helt koppel som är och nosar på samma framtida storhet.

Jag skulle inte bli förvånad om HV:s Adam Almqvist hamnar i det gänget en dag, en spelare som få mer än Detroits legendariske scout Håkan Andersson såg storheten i inför NHL-draften förra sommaren. Men alla såg vad som hände då Almqvist plockades upp från juniorlaget då HV hade skadekris på backsidan i vintras. Han blev kvar ända till guldfirandet på Hovet.

Men det har varit backarnas år i svensk hockey.

Det är en klar trend att de är på väg att ta över som

dominant kraft i svensk hockey i kanske ett decennium framåt.

Jag gick igenom de 52 svenska spelare som fått chansen i NHL i vinter. Av dem var 23 backar, 24 forwards och fem målvakter. Det är alltså i stort sett jämnt mellan backar och forwards numera.

Det kan aldrig ha hänt förut.

Kraft värderades lika högt som spelbegåvning

Jag har inte heller någon enkel förklaring till den här utvecklingen. Men jag tror det ligger mycket i det Erik Karlsson säger och den nya nolltoleransen mot hakningar och fasthållningar. Tidigare var det lätt för en back att i kraft av vikt och längd hålla fast en mindre, men spelskickligare forward och komma undan med regelbrottet.

Det hörde liksom till förr.

Fysisk kraft värderades lika högt som spelbegåvning.

Så är det inte längre.

Dessutom genomförde NHL en massa regeländringar efter lockutsäsongen 2004-05 för att öppna upp spelet. Man tryckte förlängda mållinjen närmare sargen och flyttade upp blålinjen nästan en meter. Det gav en större anfallszon och framförallt större utrymme för backarna att styra spelet, speciellt i power play.

Det fick några extra tiondelar på sig med pucken och det gynnade spelskickligare backar som tog över lite av den traditionella playmakerns roll.

Visst behövs fortfarande buffliga muskelberg till backar som kan plocka bort motståndarna framför mål, men de kan inte ta sig vilka friheter som helst och de är ett utdöende släkte – om man nu inte kan kombinera storlek med spelförståelse och rörlighet som Victor Hedman gör.

Men det var också därför han gick som tvåa i NHL-draften.