Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Brynolf

Dagen då precis allting stämde

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-22

Pernilla Wiberg om guldet och fejden med Ulrike Maier

Vi såg den strålande åkningen som gav Sveriges första alpina OS-guld för damer.

Men det fanns också ett mörker. Här är berättelsen om Pernilla Wibergs bragd 1992, men också om inbrottet ett par timmar innan och hatfejden som bröt ut efter.

Den som inte slutade förrän dagen då rivalen bröt nacken.

Pernilla Wiberg med bilden från det klassiska åket 1992. Det gav Sveriges första alpina OS-guld för damer.

Rummet är länsat.

Storslalomen är mindre än ett dygn bort när Pernilla märker att främmande människor har brutit sig in via balkongdörren och roffat åt sig värdesakerna. Hon är sur, självkritisk – varför låste hon inte?

Jag bodde nära målområdet och massor av folk gick förbi vårt hotell. När jag kom hem efter super G-tävlingen märkte jag att någon hade gått in i rummet och tagit tusen kronor och alla smycken jag hade på bordet. Det var en otroligt dålig uppladdning inför storslalomen.

Pernilla för dagbok över OS. En röd, med fyra rader för varje dag.

Dubbla rader i dagboken

Morgonen efter inbrottet är det 19 februari 1992 och det går inte att pressa in alla intryck på det givna utrymmet, så hon plitar dit myrbokstäver i dubbla rader. Om smyckena och pengarna. Om hockeymatchen mellan Sverige och USA som hon såg live i måndags. Om grinjournalisterna som häromdagen inte accepterade att hon var ledig från en presskonferens för att åka skidor med familjen.

Ändå är det mest anmärkningsvärda ännu framför henne.

Pernilla gillar morgonkyla, så hon är ute klockan sex. Joggningen är lugn, luften bitande och mörkret massivt när hon stannar vid en tunnel för att köra spänsthopp.

Ojdå, kroppen känns ju helt strålande! Ett hopp till – ja, perfekt! Pernilla njuter av laddningen, inte en enda muskel gör ont.

Efter frukosten inspekterar hon banan och kör sedan in den. Varenda sväng sitter, skulle OS avgöras på uppvärmningen hade det inte behövts tidtagning för att kora guldmedaljören. Bredvid står den 19-åriga tyskan Martina Ertl med en enda tanke i huvudet: jag har aldrig sett någon åka bättre.

Hon höll på att tappa hakan, det sa hon till mig senare. Men allt stämde för mig från början som det gör när man är i form. Jag åkte bra. Jag var bra.

Ser man bara till den här dagen verkar allt perfekt: solen stirrar på den regerande världsmästaren när hon glider neråt i perfekta bågar. Hon slår sig till ro i fikarummet vid målgången och väntar in starten.

Men någonting pyr under lugnet.

Till OS utan pallplats

Efter VM-guldet i fjol har framgångarna stannat av och kritiken växt. I världscupspremiären grenslade Pernilla en port och har sedan dess kört avvaktande – ja, fegt. Nu är hon i OS efter en vinter utan en enda pallplats.

SVT besökte uppladdningslägret i Vemdalen och tvingade tränaren Jalle Svanberg på en förklaring till svackan. Han gav en anatomilektion.

– Om man är nervös samlas mycket blod till solar plexus. Då kommer reflexerna lite tidigare, trycket på skidorna blir lite tidigare och då grenslar man. Det kan vara det som har hänt Pernilla.

Jag vet inte varför han sa så, det får stå för honom. Men pressen var stor från mig och från andra. Det hade gått halvbra, jag hade varit topp-tio men inte på pallen. Snacket gick, ”hon vann VM i fjol, men frågan är om hon kommer vinna något igen. Blablabla...”. Det skrevs lite sånt i media, så det var jobbigt.

Bara fem åkare har varit på pallen i storslalomen hittills i vinter: Italienska Deborah Compagnoni, schweiziska Vreni Schneider, franska Carole Merle och amerikanskorna Dianne Roffe och Eva Twardokens.

Sådana fakta biter inte på Pernilla när hon står för start. I det här läget brukar hon var spänd, men nu skojar hon med fysion Catti Troos innan hon kliver fram, sätter i högerstaven före den vänstra – och kastar sig ut.

Kanske är Pernilla för avspänd, för vid första mellantiden är hon 24 hundradelar efter. Vid den andra har avståndet växt.

Det var alltid min grej att åka lite lugnt i första åket, sen brände jag på i andraåken. Tittar man på VM året före låg jag på nionde plats efter första åket, men körde in och vann. Jag ville gärna ha någon framför för att peppa mig själv att åka ännu bättre. Och Ingemar Stenmark var idolen förstås och han hade också fantastiska andraåk då han ibland körde in flera sekunder. Det låg i bakhuvudet litegrann.

Konkurrenterna faller bort

Wiberg är ändå i ledningen när hon går i mål och efter henne följer ett pärlband av misslyckanden. Schneider bryter en stav och kör ur, Twardokens gör en miserabel avslutning, Roffe är nästan en sekund efter och Compagnoni sliter av korsbandet och förs bort med helikopter.

Ulrike Maier är den enda som slår Pernilla i första åket. Svenskan känner av en kylig stämning mellan dem men fokuserar inte på det.

I väntan på om andra åket, hennes chans att bli storslalomdrottning, kommer kungen. Carl XVI Gustaf klappar om Wiberg och önskar lycka till. Men Pernilla litar på annat än tur.

Medan de sämre placerade åkarna kastar sig iväg för andra åket står hon lugn och gaggar med Catti. Tankarna på inbrottet, reportrarna och tvivlen når inte in längre.

Det var lite psykologiskt. Ulrike Maier ledde, det gjorde hon i VM i Salbach också. Då kom jag in och vann. Här var vi i samma situation förutom att jag var lite närmare Maier nu, så jag kände att jag hade ett jätte­övertag på henne. För trots allt: ett OS, en världscupstävling eller DM i Yxbacken – det är röda och blåa käppar och man ska svänga så fort som möjligt från start till mål. Så försökte jag tänka, att det bara är en vanlig tävling.

Andra åket bär med sig allt Martina Ertl såg på inkörningen. Pernilla tar fyra ursinniga stavtag och dansar sedan över kullarna. Första mellantiden närmar sig och hittills krävs en partikelkamera för att upptäcka något eventuellt misstag.

1.52... 18. Hon leder med mer än en sekund mot resten av fältet.

Rytmen stämmer också neråt andra tiden. Höger, längre vänster, höger – ledning med 1,04 och bara några käppar kvar. Strax före mållinjen ställer sig Pernilla på innerskidan och vacklar till, men stormen är utredd innan en hel nations hjärtan hunnit upp i halsen.

Pernilla ska slå 2.13.71, klockan rinner över 2.12... och stannar på 2,12,74. Utklassning. En form som inte setts till på hela vintern. Hon tar av högerskidan, kastar trippla slängkyssar mot publiken.

Det kändes som ett segeråk, även om jag var väldigt illa ute tre eller fyra käppar från mål. Jag satsade järnet och hade lite tur.

Känslorna svallar när Pernilla vandrar runt i målområdet – är hon yr?

Maier misslyckas

Maier startar med 20 hundradelar till godo och ett stort krav på sig själv: låt det inte hända igen.

Det skiter sig direkt.

Vid första mellantiden har österrikiskan tappat sex tiondelar, vid den andra ytterligare fyra.

Jag stod bara i målområdet och myste. När jag såg henne över kanten kände jag direkt att ”ja, det här i box”. Jag såg att hon inte hade något flyt i banan.

Maier viker sig vid mållinjen men det är lönlöst. Guldet är borta, precis som silvret och bronset. Den där svenskan har vunnit igen och nu brinner det i ögonen. Kutymen säger att man tackar för en god fajt, byter ett par ord och grattar segraren. Maier har inte lust med det.

Jag står kvar inne i målområdet och sträcker upp armarna och blir jätteglad. Normalt sett brukar man krama varandra och säga grattis och synd och sånt, så jag tänkte ”nu kommer Ulrike och ger mig en kram”. Men hon bara svischade förbi och var riktigt sur.

Prisutdelningen i Maribel är sparsmakad men Pernilla sprider ljus. För en engelsk journalist förklarar hon att ”the king” hade besökt henne mellan åken och att han ”gave me a clap in the back”. Alpinguldet är Sveriges första på damsidan, allt känns festligt för Pernilla.

Men så ibland, bara fläckvis, tänker hon på Ulrike Maier. Förloraren, fyran, har inte gett henne ens en blick efter loppet. Inte ett ord.

... och det gjorde hon inte senare heller. Inte nästa dag eller nästa. Ulrike kändes sur på mig många år efter det där. Först var det VM, sedan OS. Vi pratade inte på mer än två år, inte förrän i Garmisch nittiofyra. Det var första gången vi stod öga-mot-öga igen, det var en jättekonstig känsla. Hon pratade och jag tyckte att hon var jättetrevlig. Och så gick det en halvtimma och... sedan fanns hon inte längre. Hon förolyckades i backen.Det enda jag kan tänka nu är att det fanns någon mening med att vi hann prata. Att jag hann inse att hon var en jättegullig tjej.

Följ ämnen i artikeln