Hela säsongen är en enda stor bluff
Den ene fortsatte i full fart framåt, de andra slog om mot att hålla tätt bakåt.
Ingen hade rätt.
Den ene har nu fått lämna skutan, de andra står kvar på ett skepp på väg rätt ner i bråddjupet.
Ingen har vunnit.
Tusan vet vem det var jag träffade på Djurgårdens träningsanläggning för tre veckor sedan, men det var i alla fall inte den riktige Zoran Lukic. Till utseendet påminde han visserligen om Zoran Lukic – och han hette till och med så – men till ord och handling så var det en helt annan man än den tränarvulkan vi lärt känna genom åren.
Den här versionen av Zoran Lukic brann inte.
Hans ögon var nedsläckta, hans åsikter avstängda och hans svar oengagerade.
Under en timslång intervju satt han och hasplade ur sig standardfloskler om att långsiktigt jobba sig igenom en process, inrepeterade diplomatsvar som det märktes att han knappt ens själv kände något inför. En enda gång glimtade elden till, och det var när vi pratade Tro och Tvivel.
– Det har aldrig funnits tvivel på spelformen. Inte ens för en endaste sekund.
Och där någonstans fanns själva kärnan i den dragkamp som kommit att slita sönder ett redan sargat Djurgården.
Zoran Lukic hade inte för en endaste sekund tvivlat på sin 4-3-3-baseradespelmodell. Alla andra som hade någonting med Djurgården Fotboll att göra hade däremot tappat tron.
Det är alltid enkelt att tolka tecknen när man sitter på svaren, men såhär i efterhand är det lätt att konstatera att den håglöse Lukic redan den här dagen visste att hans andra sejour i Djurgården var på väg mot ett hastigt slut.
Han stod ensam kvar.
Tre dagar tidigare hade blåränderna besegrat Gais med 2–1. På Andrée Jeglertz initiativ hade de för första gången ruckat på det anfallsinriktade 4-3-3-system som framställts som betongfast, och såväl spelare som beslutsfattare gillade resultatet. För Lukic gällde fortfarande en hållning, ett spelsätt, en retorik och en kravbild som utgick från en offensiv framtidssatsning mot den allsvenska toppen.
För resten av föreningen handlade det om att rädda vad som räddas kunde, att kasta alla pretentioner överbord och göra allt för att rädda kontraktet.
Ingen hade rätt.
Var det här det sista vi såg av Zoran på elitnivå?
Hela Djurgårdens säsong har varit en enda stor bluff, där alla inblandade varit medskyldiga. De har lanserat en ny femårsplan som skulle ge flera SM-guld och stora internationella framgångar – utifrån en undermålig spelartrupp med urholkat självförtroende och begränsad utvecklingspotential, utan pengar att förstärka den.
Göran Aral är huvudansvarig för visionsfiaskot, men både Zoran Lukic och Andrée Jeglertz har valt att ställa upp på målbilder som aldrig gick att uppfylla och ett samarbete utan förutsättningar att fungera.
Den fotbollsideologiska striden är hur som helst över nu, maktkampen inom Djurgården är avgjord.
Ingen har vunnit.
Det kvittar liksom om Zoran Lukic hann hoppa innan han blev knuffad; hans my-way-or-the-highway-attityd gjorde honom ändå olämplig för dagens Djurgårdsruin. Frågan är nu om det här var det sista vi såg av honom på elittränarnivå. Han säger själv att han aldrig kommer att träna ett annat allsvenskt lag, och det är ju inte direkt så att några internationella toppklubbar ser avhoppet som chansen de väntat på.
Och Djurgården?
Tja, de står där de står, med sin ihåliga trupp, sin raserade ekonomi och sina krossade visioner.
Gör de minsta felsteg så hamnar de i Superettan redan i höst – gör de precis allt rätt kanske de kan vara tillbaka på den övre allsvenska tredjedelen om ett par, tre år.
Inget enda beslut den nuvarande sportsliga ledningen hittills tagit tyder på att de har någon rimlig chans att klara det.