Glesare och glesare – snällare och snällare
Mats Wennerholm inför Finnkampen 2019
Dags för Finnkampen på Stockholms Stadion.
En av idrottsvärldens mest traditionstyngda landskamper och det är traditionen som håller den vid liv.
Men en kamp som en gång handlade om liv och död har blivit något helt annat.
Jag har bänkat mig på de flesta Finnkamper sedan 1983 och har sett läktarna bli glesare och glesare och kampen snällare och snällare.
Det är inget märkligt med det.
Men det är inte samma nerv längre och färre som kommer och tittar.
1,5 miljoner kronor i intäkter
Ändå är Finnkampen fortfarande en av de viktigaste inkomstkällorna för Svenska Friidrottsförbundet. Även om publiken sviker, genererar den fortfarande pengar från sponsorer och tv-bolag. Och den är fortfarande hyfsat populär i tv-sofforna, där den stora publiken väljer att följa tävlingarna.
Senast kunde förbundet räkna in 1,5 miljoner kronor i intäkter.
Jag har väl varit kritiskt till utvecklingen de senaste åren och vädret har sällan bidragit, då Finnkampen normalt avgörs sist av alla tävlingar på säsongen, då höstvindarna börjat vina och temperaturen sjunkit mot det olidliga för tunnklädda friidrottare.
I år går den ovanligt tidigt.
Och i år lovar prognoserna sol och sommartemperaturer på Stockholms stadion.
Det gläder mig.
I en egen division
Det är också glädjande att alla de stora svenska stjärnorna ställer upp.
Men VM-guldhoppen Armand Duplantis i stav och Daniel Ståhl i diskus kommer vara mer uppvisning än kamp den här helgen.
Det finns inte minsta hot mot dem från finländskt håll.
Bästa finländaren i stav - Tomas Wecksten - har ett årsbästa på 5,46.
Det är en dryg halvmeter upp till Duplantis sex meter.
Och Daniel Ståhl tävlar i en egen division.
Men sina 71.86 har han han kastat nästa fjorton meter längre än sommarens finska etta Oskari Perälambi med ett årsbästa på 58,02.
Det går inte ens att kalla det klasskillnad.
Det är en hel ocean som skiljer.
De svenska herrarna är också helt överlägsna baserat på årsbästa.
De ska vinna papperslandskampen med 229,5-180.5.
På damsidan är det betydligt tightare och där kan tävlingen göra skäl för namnet. Där är det 207-203 till svenskorna.
Jag tror aldrig jag upplevt två 40-plussare på 10 000 meter i en Finnkamp.
Men Sverige ställer upp med VM-klare (maraton) Adhanom Abraha, 42 och Mustafa Mohamed, 40.
De håller än.
Var Finnkampen hetare förr?
Det är kanske generationsfråga, men det var definitivt mer kamp. Och det fanns en tid då rent hat inte var ett för starkt ord för att beskriva känslorna.
När loppen på 800 och 1500 meter var mer krig än idrott. Då det var diskningar i stort sett varje gång och med kulmen 1992 då hela startfältet på 1500 meter diskades. Inte en poäng delades ut.
Eller som 1931 då Finlands dåvarande friidrottsbas (och senare president) Urho Kekkonen rasade på banketten efteråt och la ner Finnkampen. Pang bom, bara.
Han såg den mer som krig än idrott, både på banorna och läktarna. När Sveriges dåvarande IAAF-ordförande Sigfrid Edström svarade med att stänga av finländske nationalidolen Paavo Nurmi från OS i Los Angeles året efter för brott mot amatörreglerna, handlade det inte bara om Finnkampen längre. Allt idrottsutbyte med Sverige bojkottades i tre år.
Helsingforsborna vägrade till och med att åka spårvagn, då de var tillverkade av svenska ASEA där Edström var vd.
Det kunde tagit slut där, men efter lite tyst diplomati återupptogs Finnkampen efter åtta år 1939.
Så tänk på det när ni slår på tv:n eller bänkar er på Stadion i helgen.
Dagens kamper är rena söndagsskolan vid en jämförelse.