Leifby: En sak oroar mig inför Finnkampen
Publicerad 2019-08-23
Finnkampen i helgen.
Går det överhuvudtaget att vinna svenska folkets villkorslösa kärlek och respekt utan att ha dragit en baksida i snålblåsten på Olympiastadion i Helsingfors?
Så länge jag kan minnas har sommaren nått sin definitiva slutpunkt i och med ”Finnkampen”, kraftmätningen med vår granne i öst, den prestigefyllda kampen mellan två av världens två… mellan två nationer i världen som sysslar med friidrott.
Tävlingen sägs vara den enda levande landskampen i friidrott och är en av få sportattraktioner som kan inledas i en årstid (sommar) och avslutas i en annan (höst) – under en och samma helg.
Tävlingen är inget gemene man går och ser fram emot under en längre tid, inga förväntningar byggs upp och det spekuleras inte kring vem eller vilka som ska komma till start.
Plötsligt är den bara där.
Monica Westén på korta häcken, Kent Larsson i kulringen.
Just i år avgörs tävlingarna på Stadion i Stockholm, arenan som byggdes inför OS 1912 och som sett så mycket bra, och dålig, friidrott genom åren och den sänds precis som vanligt i SVT.
”Finnkampen” har en lång tradition men eftersom den avgörs under så pass kort tid finns det inget större kommersiellt värde i den, vilket gör att SVT, som blivit av med OS och nu senast en hel del skidor, inte heller behöver oroa sig för ett budgivningsrally.
Möjligtvis skulle den kunna försvinna om den packas i en större portfölj, tillsammans med en del GP-tävlingar, ett SM och lite annat, men risken är försvinnande liten.
En sak som däremot oroar inför helgen är väderprognosen.
Inget regn i sikte.
Jag är en sådan som låter mig imponeras mer av ett riktigt bra resultat i extremt dåliga väderförhållanden.
Inför årets tävlingar talas det dessutom om ett nytt svenskt friidrottsunder, bakom sig har Sverige sitt bästa junior-EM på 26 år och det kan bli ”stjärntätt” på Stadion.
För mig är ”Finnkampen” synonymt med åtta medeldistanslöpare med brytningsfel, alla nyss hemkomna från en semester i mellan-Sverige.
Åtminstone 70 procent av de startande bör för mig vara helt obekanta ansikten.
Det är nästan svindlande att tänka sig att vi till och med kan få se ett världsrekordförsök, eller att Armand Duplantis vinner stavtävlingen på sex meter i stället för 5,55.
Det hade varit trist om ”Finnkampen” deformerades, fick flärd och blev en i mängden av alla de andra tävlingarna som tv-sänds en sommar.
Styrkan med tävlingen har ju alltid varit att den stuckit ut, på fel sätt så att säga, och att alla som tittat på fått sig en släng av det där sunda, friska vemodet som är så bra.
”Finnkampen” har i alla år bekräftat vår självbild.
Vi är inte bäst men vi försöker ändå, och vi gör det trots att det är motigt och jävligt och dåligt väder, och ibland är vi bättre än Finland.
Det räcker gott för stunden.
”Finnkampen” är god realism med ett litet stänk av det orealistiska.
Efter avslutad landskamp ska segrande lagets förbundskapten bäras fram och hivas rakt ner i en vattengrav.
Det är ett smärre under att ingen slagit ihjäl sig.
KNÄPP PÅ
Vi som har följt den engelska fotbollen ett tag minns ju hur ”Tipsextra” avrundades på lördagar och ”Helgmålsringning” tog vid 17.55. Nu på lördag spelar Liverpool-Arsenal en sen match med avspark 18.30. Den moderna fotbollen har sina fördelar ändå. Nu kan vi se två engelska ligamatcher på lördagar, utan att för den delen missa Helgmålsringning.
KNÄPP AV
Den moderna fotbollen innebär även att vi idag inte behöver se på någonting annat än just fotboll under en helg. Det är matcher i princip dygnet runt. Ytterligare underhållning hade varit om Viasat, C More och de andra faktiskt redovisade sina tittarsiffror. Hur många tittare har Viasat på Lyngby BK-Randers FC 12.00 på söndag? Utöver Jens Nielsen?