Leifby: Som när en mamma har tappat bort sin fyraåring på Ikea
Efter SVT:s anrop: Hoho Anders?! Vi har också sökt dig
Sedan förra onsdagen saknar Svenska Ishockeyförbundet ett damlandslag.
Och vet ni vad.
De saknar även en ordförande.
Ja, jo, visst, om man tar sig tid att borra sig in på Svenska Ishockeyförbundets hemsida så står det klart och tydligt att de faktiskt har en ordförande, han heter Anders Larsson och han skriver krönikor och twittrar ibland, men visar sig bara om sammanhanget är tillräckligt parant och positivt för honom själv.
Dessutom får han bra betalt, arvodet för uppdraget har höjts rejält från 400 000 kronor om året 2017 – till runt 1,5 miljoner kronor, enligt deklarationen i fjol.
Men någon vidare ordförande är han faktiskt inte.
I förra veckan meddelade 43 svenska damishockeyspelare att de omedelbart inleder en landslagsbojkott, de anser att förutsättningarna är för dassiga, så nu finns det helt enkelt inte något svenskt landslag att ställa på isen när säsongens första landslagsturnering inleds i Finland i veckan.
De säger att de under lång tid har känt sig förbisedda av sitt eget förbund, av Anders Larsson och hans hejdukar, och det hade förstås varit relevant och intressant att höra vad herr Ordförande har för tankar om situationen.
Men det går inte få tag på Anders Larsson.
Sportbladet har sökt honom i flera dagar, per telefon och sms, men han svarar inte.
Under måndagen gick det så långt att chefredaktören på SVT-sporten, som prisats för sin jämställda sportbevakning, skrev en uppmaning till Anders Larsson som publicerades på SVT:s sajt.
ANDERS, VI HAR SÖKT DIG, HÖR AV DIG!!
Det kändes lite som när en mamma har tappat bort sin fyraåring på Ikea och gått till receptionen för att få hjälp.
Hoho!? Anders?
Det är ju inte Primo Nebiolo vi försöker få tag på, här.
Personligen skäms jag när jag ser hur obesvärat slappt, nonchalant och mentalt omodernt ledningen för svensk ishockey uppträder och uttrycker sig.
Till skillnad från det som dessa ständiga sanningssägare (ni vet vilka ”det är ju ändå ingen som kollar”-puckona är) vill göra gällande så handlar inte damernas bojkott främst om ekonomiska förutsättningar, men vi kan väl ändå börja där.
Eftersom de flesta spelarna i Damkronorna arbetar eller studerar på heltid vid sidan om sin satsning på ishockeyn måste de ofta ta ledigt för att samlas med landslaget.
Den förlorade arbetsinkomsten ersätts inte längre av Svenska Ishockeyförbundet eftersom SDHL, svenska damhockeyligan, har tagit över de kommersiella rättigheterna.
Kommer Ekman Larsson gå ut i strejk?
Nu råder det vissa oklarheter om hur avtalen är skrivna, men vi kan faktiskt lägga det åt sidan, oavsett.
Förbundets svar, som generalsekreteraren Tommy Boustedt kom ridande med, var precis det förväntade.
– Vi är förvånade över det besked vi nu nåtts av. Förbundet har inga ersättningar till några spelare i något landslag, vi gör ingen skillnad på dam- och herrlandslag.
Förvånade, alltså.
Möjligtvis blev Tommy Boustedt förvånad över att Sverige överhuvudtaget har ett damlandslag i ishockey, för särskilt intresserad av damishockey verkar herr Generalsekreterare aldrig ha varit.
Och visst är det intressant, för den enda gången det är viktigt att slå fast att allt faktiskt är rättvist och jämställt, det är när ingen ska få någonting alls.
Det spelar liksom ingen roll att någon tidigare fått allt, i alla tider.
Och frågan är om någon skulle protestera om förbundet faktiskt bestämde sig för att ge damerna en extra skjuts, ekonomiskt, en liten en, kanske på en nysatsning på svensk damishockey?
Skulle Tre kronors förbundskapten Johan Garpenlöv bli rasande när han får höra det?
Kommer Oliver Ekman Larsson gå ut i strejk om han inte får ut sina 400 kronor i dagtraktamente nästa gång han åker till VM?
Jag tror inte det.
Själva märgen i damernas bojkott handlar inte om pengar – utan om respekt och tilltro.
En hyggligt meriterad spelare i Damkronorna berättade för mig att hon aldrig träffat varken Anders Larsson eller Tommy Boustedt, Svenska Ishockeyförbundets två högsta höns.
Inte på VM, inte på läger, inte någonstans.
Aldrig.
27 december 2018 twittrade däremot herr Generalsekreterare stolt att han ”började på förbundet 2001 och har sett alla JVM på plats sedan dess”.
Jag undrar om något svenskt landslag har blivit så nonchalerat och förorättat av sin egen ledning, under så lång tid, som Damkronorna?
Och jag undrar om Svenska Ishockeyförbundet skulle tåla en ordentlig granskning över alla utlägg och kostnader de dragit på sig de senaste åren.
Vågar de visa upp alla kvitton (resor, kanske med respektive, och representation) som de kommit hem med efter alla dessa mästerskap, där de senaste två VM-gulden på herrsidan har varit rena förlustaffärer?
Man skäms
Och jag kan bara erinra mig om ett enda tillfälle de senaste åren när Svenska Ishockeyförbundet på riktigt bestämde sig för att ta svensk damishockey på allvar.
Det var när de bötfällde Luleå med 25 000 kronor för att glada människor och många barnfamiljer tillsammans firade ett SM-guld på isen i våras.
De här protesterna kommer inte som någon överraskning, det är snarare ett under att så många damishockeyspelare har stått ut med de här tomtarna så länge.
Och när svensk damishockey går igenom sin största kris någonsin, när behovet av ett starkt, modigt och modernt ledarskap aldrig varit större, då har förbundets ordförande Anders Larsson helt gått upp i rök.
Man skäms.