KALKON-KNOCKEN

Sportbladets Lasse Anrell: Det viktiga på kvällens boxningsgala – ingen dog

GÖTEBORG

Farligare än så här var alltså inte proffsboxningen.

Ingen dog.

Det enda som var en smula farligt var möjligen Åsa Sandells match mot den boxande bilringen Tiffany Carter.

Farligt nära kalkon.

Jag var rädd att hela galan skulle bli en svårartad kalkon med korta matcher, mjuka handskar och ringdomare livrädda för att låta matcher gå vidare om boxarna råkat nudda varandras kinder.

Men det blev ju faktiskt inte så.

Boxningen var ganska lik de galor jag varit på i England, Tyskland, Danmark och USA. Boxarna fick träffa utan att doktorer hoppade in i ringen. Det blev några knockouter och det bjöds på boxning som i ett par fall var ganska högklassig.

Skön Rockykänsla

Det började med en ung göteborgare som gjorde sin proffsdebut och vann. Klockan 20.31 den 28 januari 2007 hade Daniel Hartvig blivit historisk genom att slå tysken Guney Kandemir blodig och domaren stoppade matchen och det var den där sköna Rockykänslan som det alltid blir när en ung hemmaboxare vinner. Det var inte någon stor boxning, ingen blivande världsmästare, kanske, men det var en modig ung boxare som gick in i ringen och vågade - och vann.

Sen fick vi se några svenska come backkids som gjorde okej insatser. Bäst var värmlänningen Michael Lindblad som vann sin 15:e knockout. Svårast motstånd hade Aldo Colliander som mötte en gammal världsmästare från USA.

Aldo vann - och blev utbuad av hemmapubliken.

Det var en stunds tumult. Aldo tog mikrofonen och skrek att han boxats med bruten högerhand.

– Jag är svensk, jag älskar Sverige, vi har proffsboxning nu...

Sen gick han till attack mot publiken:

–Äh, dom är fulla, dom fattar ingenting, skrek han och det kanske låg en del i det. Aldo gjorde ingen bra match men han behöver inte skämmas. Han har elva segrar och en förlust bakom sig. Och mitt i allt buandet borde nog publiken tänka in att han var den enda svensk som mötte en riktig kvalitetsmotståndare i går kväll.

Åsa Sandell gjorde det definitivt inte.

Hennes match var en sorglig tillställning mot den lilla överviktiga Tiffany Carter som gav begreppet slagpåse många ansikten den här kvällen. Åsa Sandell är ingen stor boxare. Tiffany Carter var en nästan obefintlig boxare. Hade hon duckat hade hon träffat Sandells knän med sina slag. Till Sandells reklamblaffa på brösten med texten ”Bulltofta kött” hade hon varit tvungen att hoppa in sina slag.

Carter hade inte boxats på fem år, men innan dess vann polisen från St Louis alla sina fyra matcher.

Nu hade hon bytt segersångerna mot en dov St Louis blues. Hon gav upp efter tredje ronden och då hade hon knappt slagit ett slag i två. Tvärtom såg hon lidande ut. Som om det gjorde ont att boxas. Det kanske det gjorde också.

Sandell har fått kritik för att hon är en medioker boxare, men tyvärr är det väl så här det ser ut; damboxningen har för få boxare, senast gick det illa för Sandell, nu gick det bättre. Och förr eller senare har hon väl idisslat namnet Ali så länge att hon får sin returmatch. Då måste hon dock boxas oändligt mycket bättre.

Men som sagt: det var - faktiskt - en ganska bra gala.

Hyfsad framtid i Sverige

Det pedagogiskt viktiga den här kvällen var väl att ingen dog, att rondpinupporna inte var alltför snuskiga och av båda könen, att det kom hyfsat med publik trots de löjligt höga biljettpriserna - och att svenskarna vann.

4200 är en bra publiksiffra. Proffsboxningen har säkert en hyfsad framtid i Sverige. Men det måste komma fram nya duktiga boxare att bygga upp. Det tar tid.

Det måste också tillåtas riktiga matcher med internationella regler. Det tar tid. Såna här galor har ingen framtid. det krävs titelmatcher. Riktig proffsboxning. Det tar nog tid det också.

Jag frågade Björn Rosengren – den svenska boxningens gudfader – strax före midnatt i går hur lång tid.

–Två år och två månader, sa han.

Se även:

Lasse Anrell