Verkligheten är betydligt värre
Laul: Rapporten om fixade fotbollsmatcher räknar lågt – 40 om året låter rimligare
KRISTIANSTAD. Rapporten från Brottsförebyggande rådet (Brå) tycks ha överraskat vissa.
Problemet är att verkligheten med största sannolikhet är mycket värre än vad Brå kan redovisa.
Framför allt underskattas de internationella kopplingarna.
Jag har hittills bara skummat innehållet i rapporten ”Matchfixning – manipulation av matcher och spelmarknad” men då jag bevakat ämnet länge vet jag vad ska leta efter.
Brå skriver om 40 misstänkta matcher 2012–2015 men då är jag rädd att de räknar lågt. 40 matcher om året låter rimligare, åtminstone om vi ska prata misstänkta matcher.
Precis som Brå påpekar är tystnadskulturen massiv inom detta område, ingen är intresserad av att prata:
Dels vill spelarna inte förstöra sina egna karriärer, dels är det ofta den organiserade brottsligheten som drar i trådarna och den vill ingen ha efter sig.
Undantaget har vi sett i Kristianstads tingsrätt där en 23-årig division ett-spelare valt att lägga korten på bordet. Det gör målet unikt, 23-åringen är den första som berättar öppet om matchfixning.
För lite fokus på internationella nätverk
När jag läser Brå-rapporten strax efter andra rättegångsdagen slår det mig hur lite fokus som hamnat på internationella kopplingar och samverkan mellan nätverk i olika länder.
De två huvudåtalade i Kristianstadsfallet – en 34-åring och 44-åring som tidigare är dömda till fängelsestraff för vålds- respektive ekobrott – kunde enkelt vifta undan den del av åklagarens bevisning som handlar om hur de själva har satsat i relation till huvudvittnets berättelse.
För att förtydliga: Åklagarens linje är att matchen varit riggad så att ena laget skulle leda i första halvlek, sedan släppa in många mål i andra halvlek. Dessutom skulle spelare ta röda kort.
– Men det går inte spela på sånt i den divisionen på en enda sajt i hela världen, påtalade 44-åringen.
– Och jag spelade på att det skulle bli många mål, då vill jag inte ha en spelare utvisad, fyllde 34-åringen i.
Männen – som beskriver sig som storspelare som bettar på allt – menade att om de vetat att matchen var fixad som det påstås skulle de satsat på helt annat sätt, och då hade de vunnit två miljoner i stället för knappt 200 000.
Information säljs mellan matchfixare
Förutsatt att huvudvittnets berättelse stämmer i stora drag (varför skulle han sätta sig i den här situationen med en lögn?) leder det mig till en slutsats som jag via kontakter inom spelvärlden hört är vanligt förekommande: De som fixar matcher i ett land spelar inte nödvändigtvis särskilt mycket på den själva. Däremot säljs – byts – information med matchfixningsnätverk i andra länder.
Så när en svensk match är fixad kommer majoriteten av spelen från personer i andra länder. I utbyte får de svenskbaserade matchfixarna information när en match i en liga i ett annat land är riggad för att kunna satsa tungt.
Allt för att försvåra polis och myndigheters arbete.
Dessutom är det rimligt att anta att just när det gäller riggade matcher så läggs majoriteten av alla insatser på den illegala och oreglerade asiatiska spelmarknaden, och där ska det inte vara några problem att betta på röda kort.
Hela den här komplexiteten nämns egentligen bara i förbigående i Brås rapport men är viktiga detaljer för att förstå matchfixningens potentiella omfattning.