”England går hela vägen”
Niva: Drivna av fiaskon och en maniskt ambitiös förbunskapten tar de hem EM
Stuart Pearce pratar om att vinna för 60 miljoner engelsmän.
Jag tror att han kan göra det.
Jag tror faktiskt att England blåser bort ett drygt 40-årigt segerspöke, vinner turneringen och fyller hela Trafalgar Square.
Att tippa ett EM är hopplöst – att förutsäga ett U21-EM är som att spela omvänd rysk roulette med en revolver laddad med åtta kulor.
I sju fall av åtta så skjuter du dig själv i huvudet.
I det åttonde händer ingenting alls.
Var och ett för sig är alla slut i stort sett lika sannolika.
Det finns så många dolda variabler i en sådan här turnering, så många faktorer som inte går att väga in på förhand.
Vilka lag är mest samspelta? Vilka hade hellre legat på semesterstranden?
Och – kanske viktigast av allt – vilka spelare är allra mest intresserade av sitt nästa kontrakt?
Ingen blågul final i sikte
Fotboll sägs vara en lagsport, men i ett U21-EM är gränsen mot individualismen ännu mer oskarp än den brukar vara.
Det är ingen överdrift att påstå att många av deltagarna spelar för sin fotbollsframtid, och alla kommer inte att sätta laget främst.
Därför – de som får ihop ett sammahållsdragande kollektiv har redan ena benet i semifinalen.
Det här är ju en aspekt som borde tala för Sverige, men även om jag vrider mina allra mest optimistiska förhoppningar ut-och-in så kan jag inte krama fram tillräckligt mycket matchvinnarkvaliteter för att se någon blågul final.
Mina finallag är i stället...
...ett Serie A-härdat Italien, som likt det triumferande seniorlandslaget i VM 2006 drivs av att återupprätta det skamfilade anseendet för Il Calcio.
...ett England, som ser chansen att göra sig odödliga genom att bryta den evighetslånga titeltorkan.
I synnerhet det sista kräver sin motivering.
Inget enda landslag med de tre lejonen på bröstet har ju vunnit någonting alls sedan Scholes, Campbell och Fowler förde de vita till EM-titeln för U18-lag 1993.
På seniornivå har ju den onda cirkeln gått så långt att pressen tyngt ner England till någon sorts skämt, ett lag som är spännande mest för att det ska bli roligt att se hur deras misslyckande ska gå till.
Här tror jag att effekten i stället blir den motsatta.
Truppen full av PL-spelare
”The Young Lions” har inget att förlora, men chansen att skriva historia.
Åker de ut i gruppspelet så kommer ingen att bry sig – går de hela vägen kommer de att förvandlas till nationalhjältar.
Och förutsättningarna finns.
Trots att Lennon, Taylor, Welbeck och Huddlestone är tunga skadeavbräck är ändå truppen späckad av
Premier League-kvalitet.
Agbonlahor, Walcott, Milner, Richards, Noble och Onuoha är inga se-och-lära-namn, utan etablerade centralspelare i lag på den engelska ligans övre halva.
Men de tre andra segerkandidaterna då?
Jo, alla har de såklart
potential att gå hela vägen – men vart och ett av lagen har också svagheter som får mig att tveka.
l Tyskland saknar pålitliga målskyttar.
l Serbien har en lite väl oerfaren spelargrupp.
l Spanien har tappat för många av sina största namn till Confederations Cup.
Ändå är det spanjorerna som kommit hit som förebilden att se upp till.
För sin stilbildande framgångsfilosofi, jodå, men än mer för sin demonstration av hur framgångar på juniornivå snabbt kan leda till ännu större saker.
I årtionden drogs ju Spanien med en segerkramp som till och med var än värre än Englands, och den började lösas upp först när Torres, Iniesta och de andra i en ovanligt begåvad generation lärde sig att vinna redan i ungdoms-åren.
Översatt till 2009 års svenska sommarvilkor – kan engelsmännen slå några straffar i mål här så ökar chanserna markant att de kan göra detsamma även i Sydafrika nästa sommar.
”Har tränat straffar i två år”
Senast gick det sådär. England förlorade semifinalen i 2007 års U21-EM mot slutsegrarna Holland, efter en episk slutduell med sammanlagt 32 straffsparkar.
– Sedan dess har vi ägnat två år åt att träna straffar. Det finns 60 miljoner människor hemma som vill att vi ska vinna något, säger Stuart Pearce.
De engelska ungdomsmiljonärerna är jagade av 43 år av fiaskon och en maniskt ambitiös förbundskapten.
Jag tror faktiskt att det driver dem hela vägen.