Samma klass som 2003 – när han var bäst i världen
Jag hade egentligen slutat bli förvånad när det gäller Peter Forsberg.
Men uppvisningen i går fick till och med snuset att rinna nedför ena mungipan när jag satt där med munnen öppen och bara gapade.
Den ”gamla” Foppa var tillbaka.
Världsspelaren, artisten, grovjobbaren, tjurskallen Peter Forsberg.
You name it.
Jag satt i Ö-vik i torsdags och tyckte nog att Peter Forsberg såg ut som sina 36 år.
Fortfarande ett spelgeni med handleder de flesta bara kan drömma om och en förmåga att läsa spelet som bara drabbar en hockeyspelare på hundra tusen ungefär.
Så kommer han plötsligt in och spelar som han vore yngst på banan, mot nästa generationens stjärnor som unga djurgårdarna – och blivande JVM-stjärnorna – Jacob Josefson och Marcus Krüger.
Tjurig, grinig, äregirig.
Han tävlade i varenda byte, slogs om varenda puck, smällde på i varenda närkamp.
Ändå borde man han lärt sig.
Det är exakt de egenskaper som gjort Foppa så enormt stor, som gjort honom till en världsspelare och gjort att han kommer att väljas in i Hockey Hall of Fame den dag han har åldern inne.
Det är inte finsnickeriet och den unika blicken för spelet.
Den talangen har många haft före honom, men vi lever sedan länge i en hockeyvärld där enbart talang inte räcker särskilt långt.
Det är just kombinationen av den extrema talangen, vinnarskallen och det fysiska spelet som gjort honom så stor.
Stod i en klass för sig
Jag har inte sett Peter Forsberg dominera en match på det här sättet sedan säsongen 2002–03, den senaste säsong han var så gott som skadefri, vann NHL:s poängliga och tog hem Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare. Han stod i en klass för sig då – liksom i går.
Det var en lektion i vad som krävs för att bli bäst för unga djurgårdare som Jacob Josefson och Marcus Krüger, två av hockey- Sveriges största talanger.
Han har de sista två procenten
I och för sig tror jag att de redan är medvetna om vägen till framgång, eftersom attityd och inställning förändrats enormt (till det bättre) hos de svenska juniorerna de senaste åren.
Men Foppa visade – precis som han alltid gjort – att hockey till 98 procent är hårt jobb och de sista två procenten använder de största stjärnorna till att avgöra matcherna.
Som Foppa gjorde i går.
Han hör hemma bland de största
De är lätt att säga att det var ren bonnröta att han stod vid Gustaf Wesslaus vänstra stolpe när returen kom i sudden i går.
Och det är lätt att säga, som Foppa gjorde efter matchen, att han bara petade in en retur, när han i själva verket fick kontroll på den studsande pucken och sedan skickade upp den i nättaket.
Det är stor konst.
Många hoppas att Foppa blir kvar i Modo och elitserien, men spelar som i går finns bara en scen för honom.
NHL.
Det är där han hör hemma. Bland resten av världens stjärnor.
Ryssland, då? Ryska klubbar lockar naturligtvis men flera miljoner skattefria dollar.
De törstar efter namn, för att visa NHL att de är med bland de stora pojkarna.
KHL – ett nedköp
Men flyttar Foppa till Ryssland ska jag äta upp min gamla rostiga cykel som står i garaget – en gammal Crescent från 1978.
KHL är ett nedköp.
KHL är för föredettingar och spelare som hamnat på kant med sina NHL-klubbar och valt plånboken före den sportsliga utmaningen.
Rysslands tre största stjärnor, Alexander Ovechkin, Evgenij Malkin och Ilja Kovaltjuk, har samtliga nobbat drömkontrakt från KHL som hade fördubblat deras löner efter skatt.
Det säger allt.