Wennerholm: Sverige kan få storstryk – skyll inte på Duplantis
Dags för Finnkampen.
Och dags för storstryk.
Finland är storfavoriter i herrkampen och tippas vinna även på damsidan.
Men skyll inte på de som tackat nej.
Mondo Duplantis och Andreas Kramer har viktigare saker att tänka på.
Nu är de långt ifrån ensamma att saknas i det svenska laget, som drabbats av massor av återbud från många normalt givna Finnkampsvinnare.
Thobias Montler har lagt ner säsongen, Khaddi Sagnia är borta sedan tidigare, Andreas Almgren är skadad och Simon Pettersson saknas.
Lägger vi till Mondo och Kramer är det massor av poäng som försvinner på herrsidan.
Båda har tackat nej för att kunna vara som bäst i de avslutande Diamond League-tävlingarna i Zürich och Bryssel.
Det gör de rätt i.
Ändå har en av de största snackisarna varit att Mondo Duplantis inte kommer till Olympiastadion i Helsingfors.
Trots att det varit klart i nästan ett år.
Han har ett så hektiskt tävlingsschema att det inte finns utrymme för någon Finnkamp den här gången.
Jag hade kvävt en gäspning
Och vem vill egentlige se Mondo Duplantis hoppa 5,70 och säkra en finnkampsseger i Helsingfors?
Inte jag i alla fall. Jag hade kvävt en gäspning.
Visst är han en stort namn som säkert lockat en och annan åskådare, men han hade inte ens behövt ta i.
Bäste finländaren Urho Kujanpää har ett årsbästa på 5,65.
Det är 61 centimeter lägre än Mondos senaste världsrekord i polska Chorzow.
Det är en ocean då vi talar stavhopp.
Och Andreas Kramer tog sig till Diamond League-finalen i Bryssel efter mycket om och men och satsar helt på det istället.
Han har träning att ta igen efter den magsjukdom som gjorde att han missade Diamond League-galan i Lausanne.
Kramer hade varit nästan lika överlägsen som Mondo på sina 800 meter i Finnkampen, då han är i särklass sett till årsbästa.
Men ingen hade hoppat jämfota över att se honom springa hem en seger.
Ändå krävs ett visst mod att tacka nej, då svekdebatten alltid poppar upp på sina håll.
Det är dags att skrota den nu.
Tjusningen med Finnkampen är ju inte att Mondo kommer och visar upp sig, även om han brukar ställa upp på hemmaplan och alldeles säkert kommer att vara med på Stockholms Stadion nästa år då Finnkampen firar 100.
Men annars bör han avstå.
Det är just balansen mellan träning, tävling och vila som är så viktig för friidrottare i hans division.
Och att våga säga nej.
Jag vet ju att Mondo säger nej till fler tävlingar än han säger ja till, då alla vill ha med honom på sina galor.
Finnkampen är bara en av många.
Och det har absolut ingenting med pengar att göra.
Allt om Finnkampen: Program och tv-tider • Sveriges trupp
Nu är Sverige nederlagstippade både i herr- och damkampen i den papperslandskamp som baserar sig på personliga rekord, årsbästa och en del rena gissningar.
Jag kan ju tycka det är på tiden att finnarna får fira en dubbelseger, efter att ha förlorat fem raka på herrsida och bara vunnit en enda av de senaste tolv Finnkamperna.
På damsidan har det varit ännu större dominans med åtta raka svenska segrar.
Förra året var det jämnare än på länge, då herrarna vann med knappast möjliga marginal då det blev 227-227 och svenskarna tog hem det på fler grensegrar.
På damsidan blev det 228,5—222,5 till Sverige.
Jag var själv på plats, men var tvungen att googla hur det gick.
Jag undrar hur många andra som var där kommer ihåg det, men det är samtidigt inte slutresultatet man minns utan de oväntade vinnarna och heta duellerna.
Inte en det kan rädda svenska herrarna
Finnkampen är ju inte scenen för världsstjärnor som Mondo Duplantis, utan för de längre ner i hierarkin som får en chans att visa upp sig.
Det är där vi hittar de klassiska finnkampshjältarna.
Nu är det Daniel Ståhl som är den enda världsstjärnan i det svenska laget.
För även om han ”bara” blev sjua i OS i Paris måste jag fortfarande kalla honom det.
Men han skulle kunna kasta hem en svensk sjupoängare i sömnen, där bästa finländaren gjort strax över 58 meter.
Men inte ens det kan rädda de svenska herrarna.
Däremot ger jag damerna en chans.
