”Jag skriker inte, det är mer inombords”

Sportbladet tar rygg på Tilde Johansson under en dag hemma i Falkenberg

Erik Karlsson

I en liten bok från lågstadiet har hon skrivit upp vad hon vill uppnå.

På en griffeltavla vad som redan är avklarat.

Sportbladet åkte till Falkenberg för att ta rygg på Tilde Johansson, 19, för att prata om betydelsen av mål, att smyga i Mondo Duplantis skugga och att vara brutal.

– Jag skriker inte, det är mer inombords, säger hon.

Himlen öppnar sig lagom till att Tilde Johansson möter upp oss utanför Falkenbergs gymnasium. Eller ja, det barackkomplex som just nu vikarierar som gymnasium i väntan på en ombyggnation. Längst bort i labyrinten av byggklossar sitter 25 elever och har det som kallas ”mertid” där de, för dagen lärarlöst, ska studera det som behövs.

Tilde Johansson tittar på boken och ler lite snett: ”Folket talar – deliberativ demokrati & konsultation av allmänheten” står det på omslaget.

– Alla fick välja en bok att sammanfatta och skriva egna reflektioner kring. Men jag var inte här utan på träningsläger så jag fick den som blev över..., säger Tilde Johansson och försöker ta sig igenom ett par sidor till samtidigt som majoriteten av klassrummet försöker enas kring design av studentmössor och t-shirts.

Tilde medger att det är en del studentfix parallellt med jakten på en OS-biljett. Men det är ingen risk att festandet kommer sätta hinder i vägen.

– Jag har aldrig druckit, aldrig rökt. Det har aldrig lockat mig. Min klass vet vad jag håller på med och de tycker väl det är kul om jag kommer någon gång, men de pushar inte mig så, säger hon.

”Har aldrig funnits en plan b”

Nej, det har aldrig varit något annat än idrotten för Tilde Johansson.

Tydligare bevis för det än rummet hemma i villan i Skrea utanför Falkenberg är svårt att finna. De rosa tapeterna syns knappt för de dignande prishyllorna, löpsedlarna och de upphängda medaljerna.

Hon uppskattar medaljsamlingen som löper längs ena väggen till i runda slängar 300 stycken och hyllan med prydligt uppradade plaketter för klubbrekord till cirka 50 stycken. Majoriteten är så klart från friidrottstävlingar men där finns priser från bland annat tennis-, bordtennis- och fotbollsturneringar.

– Jag har en bok som jag haft sedan lågstadiet där jag skrivit vad jag ska bli när jag blir stor och där står det fotbollsproffs, friidrottsproffs eller tennisproffs. Jag har aldrig haft något annat jag vill hålla på med vid sidan av idrotten. Det har aldrig funnits en plan b.

Det har inte heller funnits någon större anledning att börja skissa på alternativ. Trots att hon som 14-åring spottade in 49 mål i division fyra för sitt Skrea blev friidrott det allt mer naturliga valet. Som 15-åring flög hon 6,50 i längdhopp, därefter pekades hon som Carolina Klüfts mångkampsarvtagerska och så i fjol det definitiva genombrottet när hon slog Erica Johanssons svenska juniorrekord med ett hopp på 6,73 och därmed blev yngst i den svenska VM-truppen i Doha. Nu är det längd som är fokus framöver.

– Det känns naturligt, skönt att ha bestämt sig. Det är lätt att det blir halvdant när man kör mest längd men ändå tränar för mångkamp. Nu blir det helhjärtat, 100 procent.

Drömmen: Hoppa över sju meter

Tydliga målbilder, totalt fokus och engagemang är annat än anställningsintervjufloskler för Tilde Johansson. Hon kan inte påminna sig om ett enda missat träningspass av en annan anledning än sjukdom eller skada. Och redan första gången hon träffade sin nuvarande fysioterapeut i tioårsåldern berättade hon att OS 2020 är målet

– Jag minns inte det, men hon säger det. Men ja, jag är ganska målmedveten. Jag har drömt om OS sedan jag var sex år typ, säger hon.

För att påminna sig om var hon står just nu och vad hon strävar efter att förbättra har hon en griffeltavla bredvid sängen, där står de personliga rekorden uppradade i väntan på en ny förbättring. Tids nog hoppas hon den översta raden för längdrekordet börjar med en sjua.

– Det är drömmen, att hoppa över sju meter.

Det är nu vi måste stanna upp lite, för talangbegreppet har kanske blivit lite skevt i det här Mondo Duplantis-tidevarvet. Att vara 19 år och aktuell för OS är exceptionellt. Vi behöver backa hela vägen till 1980 för att hitta en 18-åring som tävlat i OS, Ann-Louise Skoglund, och när Tilde tävlade på VM i Doha var hon yngst i hela fältet i en extremt konkurrensutsatt gren.

– Jag gillar ändå pressen, jag sätter också högre press på mig själv när jag hoppat bra.

Kan det vara bra att få gå i skuggan lite av Mondo också?

– Ja, det är bra. Det är kul för hela friidrottsvärlden att vi har Mondo.

Hänger det yngre gardet ihop i landslaget?

– Ja, lite så. Men jag är inte så himla bra på engelska så vi pratar ändå inte så mycket, haha.

Systern nära Kopparberg/Göteborgs A-trupp

Ska man leta avgörande byggstenar till hur en av Sveriges största talanger på 2000-talet tagit sig till att bli en OS-kandidat redan som 19-åring behöver man bara gå ut från det medaljbehängda flickrummet, ta vänster och gå in i nästa dörr i den stora stenvillan.

Där bor ett år yngre systern Molly. Båda stora idrottstalanger, men Molly valde i stället fotbollen före friidrotten och knackar redan på dörren till Kopparberg/Göteborgs A-trupp.

– Hon är min bästa vän. Sedan har vi alltid pushat varandra i träning, man vill liksom inte förlora mot lillasyrran.

Nyligen gick de tillsammans på Idrottsgalan och misstogs mer än en gång för tvillingar.

– Det händer ibland. Det har varit så på tävlingar med i bland att folk grattat Molly när jag gjort något. Men hon brukar mest tacka och ta emot och låtsas som ingenting.

helskärm

”Är som en extra storebror”

Nästa nyckelpjäs träffar vi nere på träningsarenan Vesterhavet. Erik Svensson var bara dryga 20 när han tränade en elvaårig Tilde Johansson första gången och sedan dess har duon hängt ihop.

– Vi kör vårt race, jag tränar själv med honom. Tidigare körde vi två gånger i veckan och sedan körde jag resten själv men nu kör vi nästan varje pass tillsammans.

Hans första aktiv som tränare råkade bli en supertalang.

– Ja, han är inte heller jättegammal, det funkar bra. Vi lär oss tillsammans.

Ni måste kunna varandra helt utan och innan?

– Ja, han är lite som en extra storebror.

Men när vi följer explosivitets-potpurriet med häckhopp, medicinbollskast, skivstångsträning och sprintlopp som ska förbereda för den kommande tävlingen är det tydligt att ”syskonrelationen” inte är att jämställa med den retsamma krutdurken undertecknad kan relatera till.

– ”Känns det okej?”, ”Vill du köra en till?”, ”Bra Tilde! Så ja!” är bara några av de positiva tillrop som hörs i den tomma hallen.

Positivt, leende och nästan aldrig ett enda negativt ord om någon aktion. De ska lära sig tillsammans, men de har bestämt sig för att de inte ska inte stånga sig blodiga mot varandra i processen. Ett koncept som gett utveckling även under vintern.

–Ja det mesta har gått framåt. Jag är starkare än någonsin (personligt rekord i frivändning: 82,5 kilo), jag hoppar högre på rena hopptester (63,8 cm i vertikalhopp) och snabbheten ligger ungefär som i fjol. Nu ska man bara få ihop det också. Jag känner att tajmningen och rytmen har saknats lite på träning än så länge.

Rytm och brutalitet.

Ja, efter en dag med Tilde Johansson det är svårt att föreställa sig att en av hennes främsta egenskaper som längdhoppare är brutalitet. Men så beskriver landslagstränaren Anders Möller det.

– Hon går verkligen all in mot plankan. 100 procent brutal acceleration in mot plankan, säger han.

19-åringen gör som hon alltid brukar göra när hon hör vad Anders Möller sagt; ler på ett sätt som känns långt ifrån brutalt. Men hon fattar direkt vad han menar.

– Det är det som gör att jag hoppar bra. Sitter inte det kan det blir ganska mycket sämre. Det avgör väldigt mycket.

Hur frammanar du den brutala sidan?

– Jag måste nog ha en tävlingssituation. Jag hoppar sällan bra på träning, men det är mest ett fokus det handlar om. Blir jag för taggad spänner jag bort mig.

Du framstår inte som så hänsynslös nej?

– Nej jag går inte runt och skriker så, det är mer inombords.

Men du har alltid haft den brutaliteten i dig?

– Ja, det har kommit naturligt. I bland tappar man det, men när det väl sitter blir det långt.

Finns det något som gör dig arg?

– (Tystnad) Jag kan bli arg på mig själv, om jag inte känner att jag gjort 100 procent. Har jag inte gjort mitt bästa då kan jag blir riktigt arg och besviken på mig själv. 

Att döma av en dag i Falkenberg finns det en anledning att Tilde Johansson fick dröja på svaret. Det är en leende väg till OS som gäller och skulle det inte gå finns det bara en utväg. Att sätta upp nya mål.

– Mina mål är tydliga, men det får ta den tid det tar.