Geniets tunga uppdrag

Stefan Holm möter J-O Waldner

Mel Gibson, Sean Penn och

Edward Norton har upptäckt en ny sport och fått en ny idol.

Nu ska Susan Sarandon förverkliga filmstjärnornas gemensamma dröm – att spela bordtennis med J-O Waldner.

– Hon vill att jag ska komma till New York. Varenda jävla kändis spelar pingis i USA, säger bollgeniet i en stor intervju om krämpor, spelberoende och andra tunga ämnen.

Synen på bordtennis skiljer sig kraftigt mellan invånare i olika länder.

I Kina är det ett extremt elittänkande som gäller. Där har talangfabrikerna producerat nio miljoner spelare som ska fortsätta att rensa prisborden i de stora mästerskapen.

I Japan, däremot, är pingis en motionsidrott som är extremt populär bland kvinnor i den övre medelåldern.

I Sverige har bordtennisen, högst ofrivilligt, förvandlats till en gubbsport.

Vem är ensam svensk på världsrankingens topp 50?

Svar: Jörgen Persson, 43.

Vem är den mest namnkunniga spelaren i pingisligan?

Svar: Mikael Appelgren, 48.

Vem är den största svenska stjärnan i tyska bundesliga?

Han kommer lätt haltande till Globe Hotel i Stockholm, söker sig till restaurangen och beställer strömming med potatismos.

– I Fulda är det ett jävla drag. Vi ligger tvåa i serien och är vidare i cupen. Det går fantastiskt bra för klubben – men dåligt för mig. Jag var dåligt tränad i början av säsongen, men det blir bättre och bättre, säger Jan-Ove Waldner, 44.

”Gemenskapen i ett lag drar”

Hans meritlista skulle inte rymmas på den meny han precis har lämnat ifrån sig. OS-guld 1992, OS-silver 2000, OS-fyra 2004, VM-guld 1989 och 1997, VM-silver 1987 och 1991, VM-brons 1993 och 1999, EM-guld 1996, EM-silver 1982 och 1994, EM-brons 1988 och 2000 ...

Du har inte direkt något att bevisa. Varför spelar du fortfarande?

– Det är kul och gemenskapen i ett lag drar. Vad skulle jag göra annars? Visst, jag kan åka runt på olika jippon, men det här får mig att hålla igång. Man mår lite bättre då.

Kanske är det jakten på välbefinnande som har fått George Clooney, Edward Norton, Mel Gibson, Sean Penn och många andra amerikanska filmstjärnor att börja spela bordtennis.

Lediga kvällar i New York brukar de numera tillbringa på Spin, en klubb där gästerna umgås bland odukade bord och väljer pingisrack före lammrack.

Det nya innestället ägs av den Oscarbelönade skådespelerskan Susan Sarandon, filmmakaren Jonathan Bricklin, Bill Mack och Franck Raharinosy. Ingen kan ifrågasätta deras intresse för bordtennis. När Sarandon och Bricklin nyligen gästade Stockholms filmfestival hade de planerat in en enda sidoaktivitet – att träffa J-O Waldner och Mikael Appelgren.

– Det var kul att träffa dem. Susan har sett mig spela på video och för Jonathan är jag något av en idol. De har länge pratat om att träffas. Innan de åkte hem fick Jonathan spela med ”Äpplet”. Han var hur nöjd som helst, berättar Waldner.

”Tar ett år i taget”

– I USA är det inne med pingis. Varenda jävla kändis spelar. I januari-februari vill de att jag ska komma till New York och spela med dem. Jag har varit inne på hemsidan och sett baren där de spelar. Spin har blivit ett samlingsställe där folk käkar och spelar pingis. Susan är där fyra gånger i veckan. De har egna tränare för nybörjare och en centrecourt med läktare. Folk hyr ett bord och spelar. Det är ungefär som när vi går till en biljardhall.

Hur länge kan du se dig själv spela?

– Jag tar ett år i taget. Eller en dag i taget. Det vore tråkigt om ryggen pajar för att jag spelar ett år extra. Det har hänt många idrottsmän, som (Jean-Philippe) Gatien. En disk är kass, så han har tvingats lägga ned golfen och allting.

Har din kropp tagit mycket stryk under karriären?

– Ja, jag har ont i ryggen, ett knä, nacken, högerarmen ... När jag spelar är det standard med liniment på tre ställen.

Kan du känna en rädsla inför att sluta spela? Det är ju ditt liv och din identitet.

– Nej, man kan säga att jag redan har slutat. Det var värre när jag slutade i landslaget och inte kunde vinna titlar längre. Det är ju det jag har spelat för. Det har varit skönt att trappa ner stegvis.

Du har vunnit allt som går att vinna. Vilket är ditt starkaste minne från karriären?

– OS 1992, när jag avgör sista bollen i finalen. Jag hade satsat enormt hårt och har aldrig varit så vältränad som då. Jag hade säkert tagit tio kilo i bänkpress. Ha, ha, ha.

Hur ser du på att åldras?

– Det är inte kul, men livet har ju den gången. Ah, det är ingen fara. Jag känner mig fortfarande rätt ung i skallen och så länge man kan spela lite golf och tennis går livet vidare.

Jag och många med mig ser dig som Sveriges största bollgeni genom tiderna. Berätta om ditt förhållande till bollen.

– Jag är nog född med lite bollsinne och har tränat upp det. Jag och brorsan (Kjell-Åke) lekte inte med bilar. Det var bollar som gällde. Vi spelade tennis och pingis, försökte utveckla slag och skruvar. När vi bodde i Bredäng hade vi 55 olika racketar. Vi spelade med alla, med högern och vänstern, som vanligt och med pennskaftsfattning ... Morsan har berättat att det låg bollar bredvid mig i sängen. Dessutom tittade vi otroligt mycket på idrott på tv. Jag tror att man utvecklar spelsinnet då.

”Har mer spelsinne”

J-O tar en klunk vatten och fortsätter:

– Det är nog tveksamt om jag är det största bollgeniet. Jag har nog mer spel- än bollsinne. Det finns många andra som har en grym touch, som (Mikael) Pernfors. Jag har sett honom spela golf och pingis. Det är helt sjukt. Sedan har du ”Foppa”. Ja, du ser ju vad han gör. Han är magisk och kan spela tills han är 60 år.

Vad ville du bli som liten?

– Tennis, fotboll och pingis var mina största intressen. Vid sidan av bollsporten fanns ingenting. Jag gick dit, men var inte så intresserad av skolan. Morsan har sagt att jag skulle bli brevbärare, men jag vet inte varför. För att det är bra fysträning att springa i trappor?

Har bollsinnet gått i arv från dina föräldrar?

– Ja, de träffades i en bowlinghall på Söder. Pappa spelade i elitserien och morsan, som snart är 70 år, spelar fortfarande ett par gånger i veckan. Hon gör det med feeling.

Hur ser din egen familjesituation ut i dag?

J-O Waldner tittar upp från tallriken.

– Så här, säger han och visar upp en ringfri vänsterhand.

Många räknade nog med att du skulle avsluta landslagskarriären i Peking förra året. Ångrar du att du inte satsade på ett sjätte OS?

– Nej, kroppen hade aldrig pallat en sådan satsning. Jag fick ut allt i Aten. Även om jag inte fick någon medalj var det hur stort som helst. Ett sådant drag har det nog aldrig varit runt mig. Tidningarna skrev sex sidor efter varje match.

Du stod bakom Pekings OS-ansökan. Fick du mycket skit för det?

– Ja, jag var jagad som satan. Tidningar var på mig och många som aldrig har varit i Kina och hade noll koll undrade hur jag kunde stötta. Alla får ha sin åsikt. Jag tog mitt beslut ihop med Ericsson. Det finns inget som är rätt eller fel.

Har du ätit hund under dina besök i Kina?

– Hund, katt ... Det har blivit allting. Det får man reda på efter att man har ätit.

Hur var det?

– När man var yngre tyckte man att det var lite konstigt. Det är ju inte det man äter till frukost i Sverige.

För några år sedan gick du ut och berättade om ditt spelmissbruk. Varför gjorde du det?

– Det kändes som att folk visste om det. Då var det lika bra att snacka. Den var som den var, den tiden. Det var illa, så det var bra att ta upp det. Då hade man önskat att man spelat tennis i stället.

Hur mycket har du spelat bort? Handlar det om miljoner?

– Absolut. Det var mycket pengar som försvann, men jag kommer inte ihåg någon exakt summa. Det är heller inget jag vill räkna på. Jag började spela 1987, då jag ofta var på kasino i Tyskland. Det var som med pingisen, att även när man låg under trodde man att man skulle vinna. I Sverige spelade jag på allt som var spelbart. Solvalla, kasinot, Lången ... Jag sökte spänningen, precis som i pingisen, säger han och fortsätter:

– I början var det inte så stora insatser, men till slut kunde jag satsa 10 000–15 000 kronor om dagen. I början fick jag in några halvmiljonvinster på travet och trodde att det var enkelt att vinna. Det var det inte.

Hur tog du dig ur spelmissbruket?

– Jag pratade med en person som har varit i samma situation.

Utgör idrottsmän en riskgrupp?

– Ja, jag vet hur många som helst som har problem. Jag känner inte många som håller på med idrott och inte spelar.

Spelar du i dag?

– Nej, jag har inte varit på Solvalla på snart tio år.

Samtidigt har din kompis Tomas Brolin och Mats Sundin blivit kända som pokerspelare. Har ni pratat om det?

– Nej, det är helt upp till dem. ”Brollan” idrottar med det, kan man säga. Poker ses ju mer som en idrott än ett spel. I USA är pokerspelarna större än vanliga idrottsmän, säger J-O Waldner.

Va?

Skulle pokerspelare vara större än idrottsmän?

Mel Gibson, Sean Penn och Edward Norton skulle aldrig hålla med om det.