Det var USA som gjorde låtsasturneringen minnesvärd
Det blir sällan som man tänkt sig.
För två veckor sedan hade vi knappast trott att vi skulle summera hela Confederations Cup med ordet vuvuzela och namnet Charlie Davies.
Hey, hey USA.
För att det är i den änden vi ska börja.
För att det var laget som trots allt gjorde låtsasturneringen Confederations Cup till något att minnas.
Det finns mycket i den amerikanska idrottskulturen som jag avskyr, men i takt med att europeisk fotboll rör sig mot förutsägbarheten så blir det allt tydligare att det även finns stora stycken som jag verkligen älskar.
Viktigast av allt: amerikansk idrott bygger på att drömmarna ska leva.
Tourettes och gangstarappare
En usel franchise är aldrig längre än några lyckade draftar ifrån en storhetstid, ett nederlagstippat landslag är aldrig mer än några studsar ifrån de tyngsta skalperna – och en halvdan allsvensk forward behöver bara ett par förtroenden för att bli en världsanfallare.
Den här gången bestod Team USA av en målvakt med Tourettes syndrom, en mittback som jobbat som dörrvakt, en mittfältsmotor som är gangstarappare, en bollvinnare från Århus och en center från Hammarby.
Det var ett brokigt rövarband som knackade ut det oslagbara Spanien och gjorde 2-0 på Brasilien på en halvtimme, ett lag som var på väg att göra miraklet till ett normaltillstånd på det där typiskt amerikanska slogansättet.
Just do it, impossible is nothing.
Yes, we can.
Att verkligheten ändå hann ikapp förringar absolut inte totalinsatsen, på samma sätt som ett straffavgörande inte förvandlade det svenska U21-landslaget till ett gäng förlorare.
Tyvärr – Bajen kan inte förhandla
Att Luisãos längsta tånagel hindrade Charlie Davies från att valsa in med avgörandet förändrar inte faktumet att det här är en spelare som vuxit ur Allsvenskan en gång för alla.
Med tanke på vad han har presterat i den här turneringen ligger nog Davies marknadsvärde någonstans mellan 60 och 70 miljoner svenskar kronor, men eftersom det är Hammarby som ska förhandla om honom så antar jag att försäljningssumman stannar någonstans mellan 10 och 12 miljoner.
Brasilien då?
Jo, vi fick några halvnya namn som nu kastades in i den riktigt stora europeiska transfertombolan därifrån också – André Santos, Ramires – men utöver det lärde vi oss egentligen ingenting nytt om det här gulgröna landslaget.
Att de är bättre med anonyma rollspelare som löper än med lata stjärnor som står stilla, och att Dunga tar dem i den riktningen?
Jovars, men det har ju varit
uppenbart åtminstone sedan Copa América 2007.
Att de har världens högsta nivå i de stunder då allt stämmer?
Jamen, det har vi ju vetat i alla fall sedan VM 1958 – och vi kommer ju dessutom ihåg hur de detroniserade de eviga rivalerna från Argentina med 4–1 i den förra Confederations Cup-finalen.
Det gick inget vidare i VM för det.
Nej, dessa konfederationscuper har alltid varit bättre på att ge en försmak av vilken känsla vi har att vänta oss av själva VM-turneringen än att ge förhandstips kring vilket lag som kommer att vinna den.
En förfest – ingenting annat
Både i Japorea 2001 och i Tyskland 2005 präglades för-VM av en förväntansfull feststämning som redan var på väg att bubbla över.
Confederations Cup i Syd-afrika 2009 minns vi mest för halvtomma arenor, vinterleriga planer, mystiska hotellstölder och ett oupphörligt vuvuzela-tutande.
Om inte annat så har vi nu ett år på oss att förbereda oss mentalt på att hitta charmen i det också.