Kungen av Ullevi

21 månaders helvete byttes mot 21 sekunder himmel...

GÖTEBORG

Ibland tror jag att all mänsklig verksamhet går ut på att få komma tillbaka till platsen där allting startade - och göra det som den som lyckats.

Det är mot den bakgrunden vi ska se Christian Olssons seger, efter det som han i går gång på gång beskrev som "21 månaders helvete".

Det är mot den bakgrunden vi ska se Christian Olssons seger, som jag enklast skulle beskriva som "21 sekunders himmel".

Christian Olsson gjorde tre anständiga hopp i går.

Det första, som landade på 17,20. Det tog sju sekunder, allt som allt.

Det andra som blev 17,67 i lättare motvind. Det tog knappa åtta sekunder.

Det tredje, som Yannick Tregaro tog beslutet att Christian skulle starta lite närmare plankan, eftersom coachen tyckte att Christian skulle "jobba in stegen lite".

Det gjorde han. Verkligen.

Rekordhopp - med övertramp

En lättare medvind gjorde att han jobbade in stegen så lyckosamt att han gjorde ett rekordhopp - och hamnade med hela foten över plastelinan. Det tog sex sekunder innan röd flagga visades vid plankan. Christian visste att det var övertramp men ville hoppa ändå, antagligen för att visa publiken att han kunde hoppa riktigt, riktigt långt.

Tre hopp - 21 sekunders arbete.

Sen var Christians energi slut och resten var en defilering mot guldet eftersom konkurrenterna som så ofta när Christians hoppar blir lamslagna och underpresterar. Christian vann med 46 centimeter. Det var enda plumpen i protokollet i går. Christian behöver konkurrenter för att komma vidare, för att utmana Edwards världsrekord.

Men vem brydde sig om världsrekord en sån här eftermiddag när killen från Angered kom hem till byn och tog det där guldet han drömt om i sju år.

Ingen, verkligen ingen.

Det var i maj vi kunde höra att Christian Olssons karriär var över.

Jag läste artiklarna och försökte förstå om de betydde att han bara var rädd för en femte operation eller för att hans psyke skulle vara så sargat att han inte skulle våga hoppa tresteg mer.

Tre månader senare tar han EM-guld på ett världsklasshopp.

Jag frågade Yannick Tregaro i går och han menade att karriärkrisen nog på flera sätt var en tidningsöverdrift. S å illa var det inte. Men Christians psyke v a r verkligen i gungning. På det sättet det är det när en mästare funderar på om han ska kunna komma tillbaka, och om han kommer tillbaka, kommer han då bara att hoppa 16 meter.

Firade med flickvännen

Christian drack mest champagne just då när jag frågade.

Han firade EM-guldet med sin flickvän, sina systrar, pappan, hela klanen från Angered under ledning av den välklädde agenten Wessfeldt från Monaco. Istället för att tränga mig fram och störa champagnekalaset hittade jag Christians mamma vid buffén.

Jag frågade henne. Hur illa var det i maj? Hon berättade att det verkligen var tufft. Christians flickvän Gordana ringde svärmor en av de här dagarna och var verkligen bekymrad - Christian gick inte ens ner och åt frukost längre.

S å  tufft var det.

Det ger en bakgrund till alla känslor som löstes upp när guldet var klart och Christian föll ihop på löparbanan med en blågul flagga över sig, som ett slags svepning. Ibland måste man få vara ensam med sina känslor. Emma Green fick inte det och det var negativa känslor. Kajsa Bergqvist fick inte det heller och det var också negativa känslor.

Kungen av Europa

Christian fick inte heller vara ifred.

Men ibland måste man nog få vara alldeles ensam under en flagga någon enda sekund för att samla ihop sina egna känslostormar.

Särskilt om man är en kille från Angered som inte är alltför van och bekväm med att offentligt ge utlopp för sina innersta känslor.

Inte ens om känslan är så enkel och ursprunglig som upplevelsen av att få komma hem som kungen av Europa och kungen av Göteborg och få de där 21 sekunderna av en tyngdlös, himmelsk upplevelse.

Ibland är skador bra.

Kajsa blev skadad, kom igen efter ett år - och vann VM-guld och hoppade på världsrekordhöjder.

Christian kom tillbaka efter 21 månader - med en ny hunger. Det fanns tecken före skadan på att han var nöjd med att vara bäst och den nöjdheten gjorde att han inte utvecklades längre. Skadan gav honom hungern tillbaka.

"Måste ha utmanare"

Christian sa det själv i går:

- För att utmana världsrekordet måste man ha utmanare så att vi sporrar varandra.

Man kunde se det i damernas höjdhopp. Kajsas världsrekordsnivåer gör att flera hoppare nu höjt sig en klass.

Christian är för ensam, särskilt under en period när större delen av Europaeliten varit skadedrabbad.

Det är kanske det som i längden kan komma att hota hans utveckling och karriär.

Skadan däremot, är gårdagens... ankor.

Trist för Robert Kronberg att missa medalj med fem hundradelar. Ännu tristare att missa det mot sin ständiga trätobroder Stanislav Olijar, letten som en gång fick doping av sin mamma.

Lasse Anrell