Jag kapitulerar – rullstolsbasket är en jäkla show

Anna Andersson

PEKING. Rullstolsbasket.

Lyssna på det en gång till, rullstolsbasket.

Det låter konstruerat och osexigt.

Men det kan inte bli mer fel än så.

För åtta år sedan satt jag på läktaren i Sydney när Sverige mötte Australien och fick storstryk. Tidsomställningen gjorde sig påmind och jag minns att jag nickade till, trots att 14 000 åskådare skapade en nästan outhärdlig ljudnivå.

Skeptisk – till en början

I går var jag återigen på läktaren när landslaget spelade, jag var laddad med jetlag och med en stor dos av skeptism.

Men jag kapitulerar.

Vilken jäkla show.

Bättre än många av matcherna jag sett i basketligan och roligare än några av matcherna som flimrade förbi på min TV under OS. Och även om det kanske inte säger så mycket, så är det ändå så att det krävs en hel del för att ett inbitet handbollsfan ska njuta av en basketmatch.

Och detta var ändå en match fylld av av missade avslut.

Hussein Haidari, vilken lirare. Bara hans spelbegåvning och underbara finter gör att det är värt entrébiljetten.

Förlorade i somras

Vilket lag. I somras förlorade Sverige mot Japan, nu dröjde det sju minuter innan japanerna gjorde sina första poäng. Sverige var helt enkelt överlägsna ­ både i anfall och försvar.

Ines Lopes, vilken kvinna. Förbundskaptenen som fört Sverige till toppen är imponerande. För henne tycks ingenting vara omöjligt.

Frågar man fyra kineser som arbetar på OS-området om vägen får man minst fyra olika svar – och inget är rätt.

Kliver man däremot på fel sida av en linje så tar det en halv tiondel innan en uniformerad vän är framme och talar om vad som gäller.