”Föredettingen” har lyft laget
Svensk landslagshockey har varit ständiga besvikelser och svarta rubriker den här hösten.
Men nu är det dags för det leende svenska landslaget.
Småkronorna.
JVM startar i Kanada med match mot Finland i natt.
Och jag tror det här laget kan slå alla – utom Kanada.
När ni läser det här sitter jag på ett plan till Montreal i Kanada för att hinna fram till nattens premiärmatch mot Finland.
Jag hade nästan gett upp allt hopp om svensk juniorishockey och trodde att vi var frånkörda för evigt efter elva raka år utan medalj och med två fjärdeplatser som bäst.
Jag var på två JVM på hemmaplan där svenskarna var favorittippade och framförallt i Umeå och Skellefteå 1999/2000 då bröderna Henrik och Daniel Sedin rankades som världens bästa juniorer.
Eller då Nicklas Bäckström skulle dominera i Leksand och Mora 2006/07.
Men det blir sällan som man räknar med.
Svenska spelare har en tradition att mogna långsamt och brukar sällan vara färdiga som juniorer.
Men så hände något i fjol.
Ett lag alla hade räknat med skulle försvinna i en kvartsfinal eller möjligen en semi, växte hela turneringen och var till slut millimetrar från att spöa Kanada i finalen.
Nu blev det 2–3 efter ett kanadensiskt segermål i sudden death, men då hade det unga svenska laget redan vunnit folkets hjärtan.
Även mitt.
De visade en attityd och respektlöshet på isen som jag inte sett på år och dag.
Ingenting var omöjligt.
Dessutom var de mogna yngre män, lika suveräna i sin roll som hockeyns ambassadörer i den mixade zonen efter matcherna.
Boustedt och Mårts verk
Därför var det naturligtvis viktigt att gå djupt i analysen över vad som hänt med de svenska juniorerna.
Jag kom fram till två förklaringar:
Tommy Boustedts satsning på att utveckla juniorerna och satsa på de så kallade Russin-lägren för att utveckla talang och attityd från tidig juniorålder. Här bör väl även Torgny Bendelin nämnas som var den som skötte satsningen från början. Men det är Boustedts produkt som utvecklingschef på förbundet.
Pär Mårts filosofi och förmåga att entusiasmera och bygga lag.
Jag trodde Mårts var slut efter åren i HV 71.
Han var en svensk evighetsmaskin i tränarbranschen som man stött på i alla möjliga sammanhang de senaste tjugo åren.
Jag minns fortfarande då han spelade i AIK .
En gammaldags svensk, defensiv center.
Sedan dess har Mårts funnits med i bakgrunden i svensk hockey så länge jag kan minnas.
Han var assisterande förbundskapten till Curre Lundmark under några av de mest framgångsrika åren för Tre Kronor, då det bland annat blev OS- guld i Lillehammer 1994.
Och när HV 71 tog SM-guld 2004 blev han utsedd till Årets Coach i svensk hockey.
Men när det gäller hockeyhistoria har Mårts alltid varit den där kuggfrågan som ingen riktigt minns.
Småkronorna har blivit hockeyns lok
Det var först i fjol han blev riktigt het.
Då klev han in och tog över Småkronorna som 55-årig ”föredetting” och fick laget att lyfta till höjder ingen sett sedan Foppa & Co tog JVM-silver 1993.
Jag hoppas på något liknande nu i Ottawa.
Efter en höst med ständiga bråk i svensk hockey, har Småkronorna förvandlats till ett lok som drar hockeyn framåt.
Det vimlar av talanger födda 1990 och 1991 med frontfigurer som Modobacken Victor Hedman och Brynäsmålvakten Jacob Bäckström.
Då har båda ett år kvar som juniorer. Det är ett rekordungt lag, men förmodligen det mest talangfulla som stått på en JVM-is.
Men om Sverige tar sitt första JVM-guld sedan 1981 i hockeyns hemland Kanada ska jag ställa mig i givakt och sjunga ”Du gamla du fria” efteråt.
Liten rink, hemmaplan, domarna med sig och 19 000 kanadensare på läktaren.
Det ska inte gå.
Men jag är inte helt övertygad.
Och i så fall behöver Svenska Dagbladets bragdjury inte ens ha någon diskussion nästa höst.