Stefan Holm: Njut Robert Lindstedt – du har förtjänat din plats i historieböckerna
Publicerad 2014-01-26
Många trodde och hoppades att Robin Söderling skulle bli Sveriges näste Grand Slam-vinnare.
Det blev Robert Lindstedt, 36.
Jag undrar om han själv förstår hur stort det är.
Sju år. Det har gått sju långa och periodvis väldigt mörka år sedan Simon Aspelin vann dubbeln i US Open i par med österrikaren Julian Knowle.
I går var längtan efter en ny svensk Grand Slam-mästare äntligen över.
Det var så underbart att se Robert Lindstedt, som fyller 37 år i mars, stå på Rod Laver Arena och läsa inskriptionerna på pokalen medan partnern Lukasz Kubot talade inför publik och tv-tittare.
Plötsligt pekade svensken på ett av namnen på bucklan och sedan mot läktaren. Jodå, det var Jonas Björkman, hans tillfällige coach, både här och där.
Välkommen i klubben, Robert Lindstedt. Efter tre förlorade Wimbledon-finaler fick han sin Grand Slam-titel.
De är elva till antalet nu, svenskarna som har blivit Grand Slam-mästare i dubbel. Förutom Aspelin, Björkman och Lindstedt handlar det om Lennart Bergelin, Sven Davidson, Stefan Edberg, Anders Järryd, Joakim Nyström, Ulf Schmidt, Hasse Simonsson och Mats Wilander.
Måste hushålla krafterna
Robert Lindstedt har förtjänat sin plats i historieböckerna, men dagens dubbelspecialister blir ofta ifrågasatta.
Det räcker med att läsa artikelkommentarerna.
”Hur dålig har dubbeltennisen blivit när en 36-åring ihop med en helt ny partner vinner en Grand Slam-titel? Inget ont om Lindqvist, men det säger en del om hur dålig nivån blivit”, skriver Donald Stemic.
Han är, tyvärr, inte den ende som har dålig koll på dubbelspelarna.
Lindqvist?
Att de bästa singelspelarna inte spelar dubbel under Grand Slam-turneringarna är logiskt med tanke på hur krävande det är med femsetsmatcher. De måste hushålla med krafterna, men i de mindre tävlingarna är det inte ovanligt att de dubblerar.
I förturneringen i Brisbane bildade, för att ta ett exempel, Roger Federer par med Nicolas Mahut. De föll i två raka set mot ett colombianskt par som du förmodligen aldrig har hört talas om, Juan Sebastian Cabal och Robert Farah. Vilka som vann turneringen? Mariusz Fyrstenberg och Daniel Nestor.
Ett helt annat spel
Det saknades heller inte namnkunniga singelspelare i Australian Open-dubbeln. Gaël Monfils, Lleyton Hewitt, Ivo Karlovic, Sam Querrey, Ryan Harrison, Denis Istomin... Ingen av dem överlevde första omgången.
Att du ligger högt på singelrankningen är ingen garanti för att du lyckas i dubbel. Det är samma sport, men ett helt annat spel. Du har en partner att ta hänsyn till, samspelet måste fungera och du måste vara reflexsnabb och fullständigt orädd.
Visst, dubbelspel är inte lika fysiskt krävande, men det betyder inte att Robert Lindstedt och hans kollegor sitter med näven i chipsskålen mellan matcherna. Det sägs att han har tränat hårdare än någonsin i vinter.
Jag hoppas verkligen att han njuter lika mycket av den här dubbeltiteln som Mats Wilander, Stefan Edberg och Thomas Johansson njöt när de lämnade Melbourne som singelmästare.
För några år sedan intervjuade jag Wilander down under. Jag frågade, bland mycket annat, vilken Grand Slam-titel han uppskattade mest.
Vad han svarade?
Wimbledon 1986.
Det var då Boris Becker slog Ivan Lendl med 6–4, 6–3, 7–5 i singelfinalen. I skuggan av den matchen vann Mats Wilander dubbeltiteln i par med bästa kompisen Joakim Nyström.
Förmodligen är det som det sägs, att delad glädje är dubbel glädje.
Så njut, Robert Lindstedt, njut.