Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Östen

Leifby: Har aldrig sett Zlatan så privat

Det sägs att Šefik Ibrahimović, efter att Zlatan skrivit på för Ajax, kastade sig i bilen efter jobbet på fredagarna, körde hela vägen ner till Amsterdam, såg en match, hoppade in i bilen igen och drog tillbaka till Malmö för att jobba på måndagen.

Efter att nu ha träffat Šefik personligen och hört Zlatans historier… någon som tvivlar på att den skrönan stämmer?

Jag hann aldrig knäppa en egen klocka (förlåt ”Plex”) men det kan inte ha tagit mer än ett 10-15 sekunder innan Zlatan nämner pappa Šefik för första gången.

Zlatan säger att han alltid vill göra fler mål, och allting bättre, för att göra pappa ”ännu stoltare” och så personlig och privat har jag inte sett eller hört Zlatan på… på säkert… någonsin?

I självbiografin ”Jag är Zlatan Ibrahimović” tecknade Zlatan (och författaren David Lagercranz) en mörk bild av de unga åren hemma i Rosengård.

Mamman jobbade mycket och var frustrerad, kunde lappa till barnen ibland, och pappa Šefik satt mest hemma i soffan, framför teven, frånvarande, och drack öl.

Det var aldrig någon som frågade hur Zlatan hade haft det i skolan, hur det gick med läxorna, och kylskåpet hemma hos pappa gapade allt för ofta tomt undantaget ett par pilsner.

Spelat in ALLA matcher

Nu, tre år efter bokbiografin, i den rörliga uppföljaren, får vi en annan bild av Šefik.

Väggarna hemma i hans ganska opretentiösa lägenhet är tapetserade med bilder på Zlatan, klippböckerna ligger i travar och gardinen i vardagsrummet, med Zlatan i helfigur, ser man sällan i några heminredningsmagasin.

Šefik har spelat in alla Zlatans matcher på DVD.

Inte många, eller de flesta.

Utan alla.

Zlatan pratar om sin pappa som ”sin störste supporter”, han säger att ”vi” har gjort en otrolig resa.

Och mötet med Šefik är inte bara ett möte med Zlatans pappa.

Det är, på sätt och vis, också ett möte med Zlatan.

Likheterna är tydliga.

Rent fysiskt – näsan, ögonen, kroppsspråket, gångstilen.

Rent mentalt – attityden, inställningen.

Alla vet vem Zlatan är, få vet hur han egentligen är.

Nu, när han öppnar dörren till det privata, börjar vi åtminstone ana varför han är som han är, vad det är som driver honom, varifrån egenskaperna kommer.

Fyller hela känslospektrat

Det fanns förstås en rädsla att det här skulle bli en varumärkestvätt snarare än en dokumentär, att den helt skulle sakna kritiska eller befogade frågor och mer likna en propagandafilm från PR-maskineriet som numera finns kring Zlatan.

Och visst, det saknas kritiska röster i filmen, med ett undantag.

Zlatan själv.

Han erkänner att det var fel att stjäla straffen nere i Göteborg, hur det hängde ihop med att han inte fick till det i Ajax, och han vantrivdes så mycket i Amsterdam att han ringde hem till Malmö FF och frågade om de kunde ta hem honom igen.

Bara det faktum att vår störste stjärna i modern tid öppnar upp och öppenhjärtigt berättar är skäl nog att bara låta kameran gå.

Alla tillfällen som ges ska tas.

Filmen fyller också hela känslospektrat.

Kärlek och hat, fiende och kamrat.

Glädje och sorg, lycka och (Hasse) Borg.

Det pirrar när Zlatan, med inlevelse, pratar om spontantfotbollen och hur det var att spela ”på gården”.

Håret reser sig när han berättar om det hemliga spelet bakom inhoppet och det första landslagsmålet mot Azerbajdzjan.

Det är roligt när Šefik visar klippböckerna och erkänner att han klippt bort allt negativt.

Magen blir orolig när man inser att det snart är över.

Ska aldrig vara så Henke beskriver det

Det är uppenbart att Zlatan nu, på karriärens höst, har börjat skriva sitt fotbollstestamente.

Och det är förbannat sorgligt när Henrik Larsson säger att ”innan man blir bra på någonting är man den lille mörke. Sen när man blir bra accepteras man av gänget”.

Oavsett vad Zlatan eller teamet bakom, med regissören Tomas Axelsson i spetsen, hade för ambitioner med den här filmen så är det budskapet vi främst måste ta med oss.

Så som Henrik Larsson beskriver det ska det aldrig behöva vara.

För någon.

Någonsin.

Tänk på det.

Och på många sätt önskar jag att ”Från Rosengård med mer än ett mål” hade sänts för en månad sedan.

Någon vecka in i september i stället för någon vecka in i oktober.

Före valet där tretton procent röstade på en skock rasister.

Den andra delen av ”Från Rosengård med mer än ett mål” sänds i Kanal 5 på måndag. Missade ni den första kan ni säkert se en repris eller hitta den på någon playtjänst. Annars är jag säker på att det finns en person som spelade in den. Han heter Šefik och bor nere i Malmö.