Stefan och Stefan säger något kusligt

Deras avhopp är rena nödrop

Kristoffer Bergström

På kort tid har svensk damfotboll lidit två stora förluster.

Deras historier kan tyckas gråa och tråkiga, men är i själva verket kusliga.

Vi måste lyssna på Stefan och Stefan.

Vittsjös tränare är ledsen. Han vill inte lämna klubben men måste.

Stefan Ekstrand tvingas inte bort av sportsliga skäl. Första året kom laget trea, andra året låg de sist efter tio omgångar men kravlade från brunnens botten upp till femteplatsen.

Han har införlivat kortpassningar hos svensk elitfotbolls mest ökända tjongare. Han har lyft in Carolina Klüfts förre tränare Agne Bergvall för att slipa på fysiken och periodisera ansträngningarna.

”Jag måste finna min hälsa”

Han har lyckats så ohyggligt bra ihop med kollegan Thomas Mårtensson, bonnagänget utmed Markarydsbanan skrämmer numera slag på storklubbarna, det är därför det svider att behöva dra.

Men nu säger kroppen ifrån.

– Jag har inte blivit utbränd eller mått brutalt illa. Men jag har jobbat hårt och energin är slut. Man kan inte hålla på så här, då riskerar man sin hälsa över tid. Det får det inte vara värt, säger han till mig.

Ekstrand är en vältränad 50-åring. På pappret har han delat sin tjänst i Vittsjö GIK med en halvtidare för Mjällby AIF, där han fungerat som lärare på fotbollsgymnasiet. Sedan tionde januari har han inte haft tre sammanhängande dagar ledigt.

– Det har slitit något enormt. Jag måste finna min hälsa och välja ett arbete som ger balans i livet, säger han.

Jobbar 160 procent

Det läskiga är att han är den andra framgångsrika tränaren i damallsvenskan som sagt samma sak i november. Häromveckan meddelade Stefan Ärnsved att han bryter sitt kontrakt med Kif Örebro, trots den sportsliga framgången. Ärnsved har lett dem från Elitettan till den allsvenska mitten, men att flaxa mellan arenan och lärartjänsten har slitit ut honom.

– Det är inte hälsosamt att jobba 160 procent, säger han.

Vad vi hör är nödrop, fast vi inte kallar dem så. Lider Stefan och Stefan kan vi utgå från att fler i damallsvenskan gör det. Jag har hört liknande tendenser hos åtminstone två andra tränare i vår högsta serie och det är bara inte hållbart.

Det beror delvis på pandemin och de tomma klubbkassorna, men inte bara.

Det är också en bieffekt av en i grunden sund strävan mot en professionell liga, där fart och teknik ständigt förbättras, där det kapprustas med transatlanter, men där ekonomin inte hänger med. Lönerna räcker knappt till spelarna, att betala ledare för sin övertid är hopplöst.

Kom och slit, säger klubbarna, kom och ge oss ditt engagemang, kom och ge 160 procent så länge du orkar.

Detta är oroande. Jag kan inte runda av en krönika med lösningen, pengar växer inte på konstgräs, men formulerar bara detta för att understryka vad som pågår.

När vår stolta högstaseries villkor diskuteras kan vi inte bara utgå från målet att hälften av trupperna ska vara proffs.

Stefan och Stefan slutar, fast de vill vara kvar. De orkar inte. Det är fruktansvärda nyheter.

Alla matcher i damallsvenskan sänds på Sportbladet Play.