Nära OS-guld – fyra år efter hjärtoperationen

Emil K Lagnelius

Förbundskaptenen Staffan Olsson om sitt engagemang: ”Bra att få upp blodtrycket”

LONDON. För drygt fyra år sedan såg ett hjärtproblem ut att stoppa karriären.

Nu dunkar Staffan Olssons hjärta hårdare än någonsin – för svenska handbollslandslaget.

– När jag går in i handbollsbubblan gör jag det med inlevelse. Ett OS-guld skulle göra mig så jäkla glad, säger han inför OS-finalen.

Den svenske förbundskaptenen Staffan Olsson har ett medfött hjärtfel. Han opererade sig som 15-åring, men i december 2007 – då han tränade Hammarby – var det dags för en ny operation där ena hjärtklaffen byttes ut mot en mekanisk.

– Jag har definitivt gjort min sista handbollsmatch. Men jag kommer att kunna leva ett vanligt liv, sa Staffan till Sportbladet då.

”Ett jobbigt år”

Men två månader senare var Olsson tillbaka som tränare – lika engagerad som tidigare.

När Hammarby säkrade SM-guldet brast det för Olsson, som grät hejdlöst.

– Det har varit ett ganska jobbigt år, och att få avsluta på det här sättet. Killarna har ställt upp för mig. Slutspelet har också varit jobbigt, men vi har stått upp och krigat hela vägen, sa han.

Under OS har de svenska tittarna knappast kunnat tro att förbundskaptenen haft problem med hjärtat.

Staffan Olsson är nästan mer engagerad än spelarna. Han hoppar och skriker matcherna igenom och visar... hjärta.

Hur går det med ditt hjärta när du är så himla engagerad i matcherna?

– Det går bra. Det behövs pumpas upp lite ibland, säger Olsson när Sportbladet träffar honom i OS-byn.

Känner du någon oro?

– Nej, jag har inga problem med det. Jag har aldrig märkt av det.

Men läkarna sa att du skulle ta det lugnt?

– Nja, det enda jag inte får göra är att utöva kroppskontaktssporter. Och jag ska nog undvika att gå in och tackla, hehe.

Hjärtproblemen har aldrig hotat din tränarkarriär?

– Nej, det har aldrig funnits några tankar på att sluta som tränare. Det är bara bra att få upp blodtrycket lite ibland.

Du är enormt engagerad under matcherna.

– Jag försöker gå in i min bubbla och vara fokuserad. När jag går in i handbollsbubblan gör jag det med inlevelse och vill vara väldigt spontan. Eller vill... Jag är det som person och jag är som bäst när jag har lite av det i mig. Det får inte bli för mycket. Men jag känner att jag är som mest kreativ då. Är jag för lugn känns det inte bra.

Det finns ett stort hjärta i laget?

– Ja, det är det jag känner mest stolthet över – inställningen och moralen som killarna visat turneringen igenom.

Hur lyder segerreceptet mot Frankrike?

– Det är väldigt att vi orkar stå emot deras attacker försvarsmässigt och klarar av deras individuella skicklighet. Med en målvakt som storspelar, då är mycket vunnet.

Johan Sjöstrand storspelade i kvartsfinalen, Mattias Andersson var rena väggen i semifinalen. Vem börjar stå i finalen?

– Jag och Ola ska kolla på motståndarna i kväll. Vi har inte tagit något beslut ännu.

Trodde du på den här succén inför OS?

(lång tystnad)

– Drömmer gör man ju. Inför alla mästerskap, både som spelare och ledare, har jag varit en obotlig optimist. Men det är klart att dagen efter vi åkte ut mot Montenegro i VM-kvalet så var det inte det här man trodde, att man skulle stå i OS-final. Lite överraskande är det.

Själv har du tre OS-silver som spelare. Hur skönt det vore det med ett guld som tränare?

– Jag har kommit såpass långt och bearbetat min egna karriär att jag inte känner att det behövs någon jämförelse. Nu är jag bara så jäkla glad för killarnas skull.

Har du något att lära spelarna om hur det är att spela en OS-final?

– Ja. Gör inte som vi gjorde...