”Man sprätter omkring – tycker det är skitkul”

Så är livet på British Open-banan – Sportbladet följde svenskarna Haeggman och Hedblom på en fem timmars inspelningsrunda

TROON

När Joakim Haeggman svingar sig ur Likkistan landar han som en tung säl, på mage.

Peter Hedblom garvar så högt att vi knappt hör passagerarplanet som dånar förbi precis över våra huvuden.

Det är ett av inspelningvarven inför British Open – världens äldsta golfturnering.

Sportbladet gick med.

Likkistan är en av Royal Troons mest berömda torvbunkrar, på det korta åttonde hålet, och ligger precis till vänster om den green som kallas Frimärket.

Likkistan är så djup att man inte ser botten förrän man står vid kanten och ser rakt ned.

– Där vill man inte vara, säger Peter Hedblom och skakar på huvudet.

Joakim Haeggman har vält ner sig själv i sanden och slår ett par mycket lyckade bunkerslag och får applåder när han som en gamla tiders höjdhoppare med dykstil tar sig över bunkerkanten.

Kort därefter häver sig Hedblom upp ur samma krater med lite mer stil, men får inte alls lika många applåder som Haeggman.

Hugger på titlarna

Det här är två spelare som spelat med varandra sedan vänstertrafiken, ungefär. De är lika gamla, är rutinerade och har en bättre bollkänsla än de flesta nykomlingar på tourerna.

Båda gör sina första Open sedan 1998.

Men de är fortfarande med och hugger på de stora titlarna. Haeggman har en så fin säsong att han faktiskt är rankad 49 i världen och kanske spelar till sig en plats i Ryder Cup, trots att han redan är vald som assisterande lagkapten till Bernhard Langer. Hedblom har en andraplats i år och nosade på täten i Scottish Open.

De har en sak till gemensamt, Haeggman och Hedblom. Båda älskar hockey och har varit nära att kvadda sina golfkarriärer efter svåra skador i korphockeymatcher.

– Men vi pratar inte så mycket hockey. Peter gillar ju Brynäs och jag håller på alla andra lag som slår dom, förklarar Jocke på bred kalmardialekt.

Peter Hedblom, som har Brynäs klubbmärke på golfskorna, härmar genast hans släpande småländska. Det är varken första eller sista gången under inspelningsvarvet. De tjatar hål i huvudet på varandra – under 18 hål, fem timmar.

”Det blir kaos”

Som när Hedblom slår ut på ett korthål:

– Wow. Ser ju nästan ut som i gamla tider när du kunde spela golf, säger Haeggman rått och vänder sig sedan till Peters tioåriga pojk Casper, som har 18 i handicap och nyfiket följer med på varvet.

– Titta på farbror Joakim, inte på pappa för då blir det bara kaos, säger han och slår ut, för att snabbt konstatera:

– Aj, aj, aj ...

Bollen landar i ruffen – Casper och Peter himlar med ögonen.

Minuter senare ger Haeggman igen. Hedblom har hamnat i en hyggligt låg fairwaybunker och planerar ett inspel på dryga hundra meter – men slår bollen stenhårt i den lodräta vägggen av torv.

– Aj då, lät illa det där, Hedblom, säger Haeggman.

Hedblom försöker igen.

Och igen.

Och igen, för att först på fjärde slaget få upp bollen ur sanden. Peter jublar med nävarna i luften.

Bunkrarna på brittiska linksbanor är som cykelbyxor för män, otäckt avslöjande, här tvingas en golfspelare verkligen visa om han kan kontrollera bollen.

– Bunkrarna får man nog undvika. Man tror man kan slå sig ur dom men dom är djupa rackare, säger Peter och blänger lite ilsket på sanden när han kliver upp på det torra gräset.

Två minuter senare står de båda i samma jättelika greenbunker, på tian.

– Skönt att det inte är ont om sand i alla fall, säger Haeggman och försöker ta sig ur utan att landa som en säl på nytt.

Troon är enligt spelarna en förvånansvärt rättvis linksbana. De salta havsvindarna är en del av utmaningen, men kan spelarna hantera bollen rätt så belönas de med bra plats på fairway. På andra Open-banor kan bollen fara ut i ruffen, trots bra bollfärd, eftersom den studsat elakt på en liten fairwaypuckel.

Förrädiska fällor

Det är lätt att bli sjösjuk, när man promenerar de 18. Gräskullarna, grytorna, ravinerna och de förbaskade bunkrarna, alla är förrädiska fällor för den som inte är vaken. Ofta ser man inte ens någon fairway ens från tee.

– Man kan inte ”lägga upp sig safe” någonstans, konstaterar Peter men ler.

Det var här på Royal Troon som Jesper Parnevik 1997 för andra gången hade chansen att som förste svenska herrspelare vinna en major, men Justin Leonard ordnade en 65:a sista dagen och Jespers nerver höll inte.

– Jesper måste vara spyfärdig som inte är här i år, säger Haeggman till Hedblom när han som vanligt ligger på mage för att läsa en green.

Parnevik var inte direktkvalificerad, missade i kvalet med ett enda slag och tvingades på grund av skada dra sig ur förra veckans sista chans att ta sig vidare via en seger i Scottish Open.

Men han tvingades ju lämna återbud till Scottish på grund av ryggont?

– Jo, men för fan. Ont i ryggen är han knappast ensam om och han gjorde ju en 67:a i sitt sista varv innan han bröt. Han borde ha tagit två värktabletter som alla vi andra och spelat förra veckan. Han hade ju en plats ...

– Men nu är jag hård mot honom. Egentligen tycker jag mest synd om honom, det måste vara grymt att vara hemma en sån här vecka. Jag talade med honom i går och han var lite knäckt.

– Jag förstår det...

Det är första gången på elva år som Jesper Parnevik missar sin favoritturnering.

För Peter Hedblom är det en skön comeback, glädjen av att vara tillbaka i British Open efter sex år är smittande.

– Ja, för sjutton, säger han och garvar igen.

– Normalt när man kommer direkt från en tävling och spelar ett inspelningsvarv så är man rätt degig, förklarar han och låtsats bli mjuk i hela kroppen.

– Men här sprätter man omkring och tycker det är skitkul, fortsätter han och sträcker på sig med ett leende.

Men formen, då, det är lite upp och ner, va?

– Jag har spelat bra men har alltid en dålig dag eller några dåliga hål. Men jag spelar som bäst på linksbanor, här har jag ju lyckats bra, svarar han.

Någon minut senare står Hedblom och låter bollen studsa upp och ner från bladet på ett mellanjärn, så där som en välkänd världsetta brukar göra i en tvreklam.

– Släng dig i väggen, Tiger Woods, säger han.

– Tiger vem?, undrar Haeggman som sen ser ut över sandstranden och havet som följer de första nio hålen på höger sida.

– Fan vad avundsjuk jag blir, säger han sedan och nickar mot ett segel långt där borta.

”Ge allt eller lägga av”

Lite senare förklarar han att hans mäktiga framgångar på golfbanorna i år, med en seger och totalt sex topp tioplaceringar på Europatouren, beror på uppoffringar efter att ha brutit foten illa i den där hockeymatchen förra vintern. Han var helt borta från golfen i drygt sju månader.

– När jag gick med gipset där så tänkte jag att ”nu får jag ge allt, eller så lägger jag av helt.” Jag tänkte ofta på det där och så en kväll när jag satt där med foten i vädret och såg golf på tv så insåg jag att det fanns inget annat, vad ska jag göra om jag inte lirar golf? Så jag gav allt, fick strunta i fiske och jakt och vänner och annat och bara träna och träna, när jag var redo.

Hur mår du i dag?

– Jag har fått hjälp med fysen så jag har bättre balans och flexibilitet än tidigare och är mjukare och bättre förberedd på en bra golfsving. Även om jag kanske väger fem, tio kilo mer än jag gjorde förr.

Vad skulle en seger i British Open innebära för framtiden?

– Total frihet, både ekonomiskt och golfmässigt. Jag skulle kunna välja precis själv vilka turneringar i USA och Europa jag vill spela. Det vore fantastiskt.

Gäller bara att undvika Likkistan och landa rätt på frimärket.

Hedblom sjua som bäst i British Open – Haeggman 49 på världsrankningen

British Open på Royal Troon – världsettan Woods har 64-rekordet

Thomas Tynander