REKORD... TRIST
Jämnare än någonsin – men tråkigare ishockey
Rekordjämn. Och rekordtråkig.
Det är mitt betyg på elitserien hösten 2008.
Elitserien har aldrig varit så jämn som den här säsongen och det ger ett extra spänningsmoment när lagen kan åka jojo i tabellen på bara några omgångar.
Men det har haft ett pris.
Underhållningsvärdet har sjunkit till ett minimum på matcherna.
Livremmen och de dubbla hängslena är tillbaka i svensk hockey, där styrspelet dominerar och spelarna sitter fast i sina roller.
Nu pratar jag generellt och inte om enskilda lag.
Men jämnheten är inte bara av godo.
Över 26 procent av matcherna har slutat oavgjort den här säsongen och det är rekord för 2000-talet.
Det är så långt jag hunnit gå tillbaka.
Det är var fjärde match.
Och matcher utan vinnare är sällan kul.
Lirarna kommer inte loss och anfallsspel lönar sig dåligt.
De roligaste lag jag sett den här säsongen är Skellefteå, Luleå och Rögle.
Rögle för sin uppstickarmentalitet och brist på respekt för storheterna.
De bara kör och gör det omöjliga, som när de hämtade in 1–4 mot Linköping i går i en match som slutade 5–5.
Tio mål i samma match.
Jag gillar det, även om jag vet att det är en tränares värsta mardröm och även om just den matchen slutade oavgjord.
Men det är få spelare i elitserien som är skickliga nog att kunna bryta mönstret i matcherna.
Kul att kolla på
Jag såg två i går, Lubos Bartecko och Linus Omark i Luleå, och därför är det laget roligt att titta på.
De kan göra det oväntade, liksom Mats Zuccarello-Aasen i Modo.
Kul spelartyper.
Niko Dimitrakos i Skellefteå är ett annat fynd, men en annan typ av spelare.
Han är rolig att se därför att han gör mål och har ett direktskott som de flesta svenskar bara kan drömma om.
Men annars är det mest taktiskt drivna, svenska spelare det handlar om.
En tränares dröm, men inte lika kul för publiken.
Så här långt har tio av de elva lag som spelade i elitserien i fjol tappat publik.
Det är minussiffror överallt, utom för Luleå.
Det kan inte bara vara finanskrisens fel.
Fotbollen tappade var femte åskådare den här säsongen och det var mycket för att de insåg det futtiga underhållningsvärde som allsvenskan bjuder på.
Hockeyn är ett mer händelserikt spel, men det får inte bli klister därnere på isen.
Men tabellen räddar åtminstone dramatiken.
Avstånden är inte större än att jumbon Djurgården kan vara på slutspelsplats efter tre, fyra segrar.
Det skiljer inte mer än femton poäng mellan ettan Skellefteå och Djurgården och Södertälje i botten.
Det är fem segrar med trepoängssystemet.
Ingen går säker efter jul
Vinner Luleå sin hängmatch mot Linköping på måndag ligger de fem första lagen inom två poäng.
Det kommer att hända mycket efter jul.
Ingen går säker.
Det är det bästa säljargument elitserien har just nu.
Var hamnar Mats Sundin?
Just nu pekar allt mot Vancouver.
Det är det enda laget som har pengar kvar under lönetaket och aldrig dragit tillbaka sitt rekordbud på 10 miljoner dollar per säsong – 80 miljoner kronor.
Dessutom har Vancouver visat att de är ett slutspelslag, vilket inte var helt självklart då säsongen startade, och de har en målvakt i Roberto Luongo som kan stänga igen helt i ett slutspel.
Rangers.
Nja.
När jag pratade med lagets general manager Glen Sather i Prag tidigare under säsongen sa han att han skulle göra plats för Sundin om han ville till Manhattan. Men det krävs några ordentliga omflyttningar för att få plats med svensken under lönetaket.
Och kan Rangers vinna Stanley Cup den här säsongen – även med Sudden i laget?
Jag tvivlar.