”Fanns inget annat alternativ”

Marcus Leifby

Sportbladets Marcus Leifby om att Hammarby sparkade Roger Franzén

Det är alltså Roger Franzén som varit det största problemet för Hammarby i år?

Nej, så klart inte.

Det största problemet är att det inte funnits några andra alternativ än att ge honom sparken.

Efter det lilla sommaruppehållet som superettan tog i år har det gått rakt utför för Hammarby och i stället för att jaga allsvensk existens tvingas nu klubben fly bort från degradering.

Beskedet att Hammarby väljer att sparka Roger Franzén kommer därför inte som någon överraskning.

Sedan urminnes tider (nåja) har beslutet att sparka tränaren varit alla klubbars quick-fix i pressade tabellägen.

Det är den snabbaste och enklaste vägen till förändring och (i bästa fall) förbättring.

 Hammarby har testat förut, de senaste gångerna helt utan resultat.

Tony Gustavsson fick gå – och Hammarby trillade ur allsvenskan.

Michael Borgqvist sade upp sig efter hot – och Hammarby slutade åtta i superettan.

Kommer det att ge någon effekt den här gången då?

Jag är skeptiskt.

En tränare bär alltid det största ansvaret för att ett lag ska prestera på planen.

I alla fall på pappret.

Verkligheten ser förstås annorlunda ut många gånger.

Den gör det definitivt i Hammarby.

Inför säsongen var det många (jag kilar in mig själv i den gruppen) som beskrev Hammarbys trupp som en av superettans allra bästa.

Nu har det visat sig att så inte är fallet.

Klart och tydligt, dessutom.

Överskattade nyförvärv

De uppskriva (jag kilar in mig själv och min penna här också) nyförvärven har varit snudd på bedrövliga.

Björn Runström har varit håglös och ineffektiv, Paulinho bara en skugga av den spelare han en gång var.

De erfarna och rutinerade spelarna som skulle ta ansvar har varit de första att vika ner sig i minsta lilla motgång.

Backlinjen har agerat helt utan självförtroende och läckt därefter.

Hela laget har saknat pondus och jävlar-anamma.

Roger Franzén har ett ansvar i det så klart men han kan samtidigt inte trolla med knäna.

Han har haft sin trupp och spelarna i den.

Det enda jag kan anmärka på i hans sätt att leda laget är att det har saknats kontinuitet.

Det har laborerats med för många startuppställningar helt enkelt.

Samtidigt har Franzén inte fått den uppbackning som en tränare behöver.

Den senaste veckan har Hammarbys styrelse irrat omkring i korridorerna och formulerat offentliga ursäkter där man mellan raderna har kunnat läsa att det inte finns någon tro på den här spelartruppen och på att de är kapabla till att vända den negativa trenden.

Knappt ens förhoppningar.

Bästa lösningen

Jag kan inte komma på ett sämre sätt att få fart på ett lag.

Ursäkten dränerade i stället hela laget på det lilla självförtroende som fortfarande fanns kvar.

Hammarby är fortfarande ett så pass hyggligt fotbollslag att de inte ska behöva trilla ur superettan.

Vad som däremot är mer oroväckande är situationen klubben har försatt sig i.

 Ekonomin är så ansträngd att det i dagsläget inte finns något utrymme att ta in en ny tränare eller spetsa spelartruppen.

En sådan lösning hade förstås varit att föredra.

I stället valde styrelsen att sparka Roger Franzén och ersätta honom med hans ersättare.

Jag tror inte de gjorde det för att det var den bästa lösningen.

Jag tror att de gjorde det för att det helt enkelt inte fanns några andra alternativ.

Det är det största problemet i Hammarby just nu.