... och bakom 1–1-målet låg en gammal Tidaholm-back
En tilltrasslad kvalgrupp blir allt märkligare, allt mer invecklad.
När Albanien slår tillbaka Danmark och håller liv i de svenska VM-chanserna riktar vi en tacksamhetens vink mot Tidaholm.
Fiendens fiende är vår vän.
Folk som man en gång har träffat på har en tendens att förr eller senare dyka upp igen.
För ganska precis ett år sedan satt jag på en restaurang i Vlora och intervjuade Armend Dallku.
Den albanske landslagsbacken hade en märklig historia.
Han hade lämnat Balkan för att få fart på karriären – och mellanlandat i Tidaholm i den svenska tredjedivisionen.
Glatt snackade han på om allt mellan DM-matcher mot Heimer och raggarcruising.
Han spelade i Ukraina, men hade fortfarande kvar släkt i Växjö och betonade att han ville tacka det svenska folket för tiden i landet.
Ändå var han just då vår fiende.
Han var försvararen som skulle stoppa Zlatan Ibrahimovic – och som lyckades med det.
Bara 0–0 för Sverige i Tirana.
Nu är han vår vän igen
Ytterligare ett år senare har nu Dallku dykt upp ännu en gång.
När Danmark precis var på väg att kliva på VM-planet från Tirana så tog Dallku ett eget initiativ, drog upp ett anfall på högerkanten.
Inlägget var perfekt, och stöttes i mål av Erjon Bogdani.
Bara 1–1 för Danmark i Tirana.
Armend Dallku är vår vän igen.
Det danska järngreppet om gruppsegern är definitivt lossat.
Egentligen bröts det redan i lördags.
Ända tills Liedson styrde in den där nicken med fem minuter kvar av Portugal-matchen på Parken kändes det nästan förutbestämt att Danmark skulle till VM.
Allt studsade deras väg, alla marginaler var på deras sida.
Inte längre.
Efter att lagen bytt sida i Tirana i går kväll så blåste det plötsligt riktigt kraftig motvind för danskarna.
Under andra halvlek var Albanien egentligen bättre i allt.
De pressade högt och vann alla närkamper.
De tryckte in kvitteringen och hade till och med bud på ledningsmål.
Danmark såg ut som ett lag taget av stundens allvar – ja, som ett lag som vek ner sig när det började bli jobbigt.
Spelet försvann helt, bollarna genom mittfältet ersattes av riktningslösa rensningar upp mot en alltmer isolerad Nicklas Bendtner.
Efteråt var Christian Poulsen ”pisse-skuffed”, medan Jakob Poulsen konstaterade att det var ”noget pis”.
Jovars.
Men sedan har vi ju dessutom det där faktumet att Danmark egentligen inte är något märkvärdigt lag.
Inför Råsunda-matchen i juni så pratade jag rätt mycket om hur jag tyckte att det danska landslaget blivit allt sämre med åren.
En Kahlenberg-rakning senare var det inte längre läge att ställa sig med den åsikten på Öresundsbron – men den gäller än i dag.
Portugal är med
Spelare för spelare är detta Danmark den här gruppens tredje bästa lag.
Bäst med den mätmetoden?
Portugal.
Deras insats i Budapest i går kväll påminde väldigt mycket om den Sverige gjorde på samma arena i lördags.
Ett tidigt mål, och sedan total kontroll på matchbilden utan att lyckas döda tillställningen.
De sista 20 minuterna sjönk sedan portugiserna onödigt långt ner i planen, men närmare än lite straffområdeskalabalik kom aldrig Ungern.
Portugal är med.
Hur vi än vrider och vänder på tabellmatematiken så kommer vi nu att släpas in i en målskillnadsaffär ifall vi vill bryta oss ur den här gruppen.
Vid kryss i Parken så blir det målmätning om andraplatsen med Portugal – och den är jag tyvärr ganska övertygad om att vi förlorar.
Vid seger i Köpenhamn gäller det att ösa in fler mål på Albanien i den sista matchen än vad Danmark mäktar med mot Ungern för att ta gruppsegern.
Bara ett problem med det scenariot.
I gruppspelets allra sista match så kommer Armend Dallku tillbaka till Sverige.
Folk som man en gång har träffat på har en tendens att förr eller
senare dyka upp igen.