Niva: Önskar att jag var lugn – men det är inte sant
SEVILLA. Vi tar det värsta först, möter den svåraste prövningen direkt.
Ska vi få med oss något från Spanien måste vi besegra hettan och övervinna oddsen.
Det gör vi enbart om spelarna som egentligen inte skulle vara här lyckas trotsa tiden.
Framme i Sevilla. Framme vid en blågul EM-premiär efter ett års försening och ett par dygns känslomässig torktumlare.
Klart att det är klyschigt, men de senaste dagarna har ofrånkomligen ändå inneburit en påminnelse om att även landslagsspelare är människor precis som alla vi andra.
Christian Eriksen är fotbollsspelare först i andra, tredje eller fjärde hand. Dessförinnan är han pappa, partner – allt det där. Det är bara vi som uppfattar de här killarna som rätt endimensionella idrottsmän, eftersom det är i det sammanhanget vi ser dem precis hela tiden.
Då har ni helt enkelt fel
Jag vet att det finns få andra saker i det här sammanhanget som provocerar lika mycket som antydningar om att det på något sätt skulle vara synd om fotbollsmiljonärerna. Det är det givetvis inte – men det är ändå värt att betona uppoffringarna de faktiskt gör för att representera sina länder och sitt folk.
Varje gång ligorna gör landslagsuppehåll har de två val. Antingen stannar de hemma, umgås med sina familjer och vilar sina slitna kroppar – eller så sätter de sig på ett plan för tio dagar i en sluten bubbla och ett par kvalmatcher i något Azerbajdzjan eller Moldavien.
Tror ni att det är pengarna som får dem att välja det sistnämnda så har ni helt enkelt fel.
De gör det för tävlingen, för utmaningen, för möjligheterna – och i förlängningen även för oss. Kanske framstår valet ändå som självklart, men jag tror verkligen inte att särskilt många reflekterar över själva volymen av den här ansträngningen.
Han hade inte ens spelat
Vi kan ta Sebastian Larsson som exempel, vår lagkapten.
Hans landslagskarriär sträcker sig över mer än 20 år, tillbaka till den allra första pojklandskampen på Hallstaviks IP sommaren 2000. Sedan dess har han representerat Sverige prick 173 gånger på olika nivåer.
Hur mycket tid en landskamp tar i anspråk varierar lite beroende på om det är en mästerskapsfajt med a-landslaget eller en träningsmatch med U19 – men inkluderar vi restid har det hittills ofta handlat om sisådär fem dygn.
Sedan är det bara att göra matten.
173 gånger 5 landar på 865. Och 865 dagar – det motsvarar 2 år och drygt 2 månader till.
Sebastian Larsson har alltså lagt mer än 2 hela år av sitt liv på att representera Sverige; 2 år då han i stället hade kunnat bada med sina barn, gå på restaurang med sin fru, resa fritt utan att vara begränsad till isolerade hotell.
Siffrorna ser i stort sett likadana ut för truppens övriga veteraner, spelare som nu förlängt sina åtaganden med ytterligare ett år bara för att få vara med om det här.
Hade EM spelats som planerat hade varken Sebastian Larsson, Marcus Berg eller Mikael Lustig fortsatt åka på landslagsresor. Andreas Granqvist hade inte spelat fotboll överhuvudtaget.
Men nu är de här, även om det inte är särskilt många som tackat dem för det.
Innebär en osäkerhet
Landslagsfotbollen har sin egen mediala dramaturgi, och det är mer eller mindre omöjligt att bli långlivad och uppskriven på samma gång.
Folk tröttnar. Journalister tröttnar. Det ligger väldigt mycket närmare till hands att drömma om det nya, det fräscha och det spännande än det är att uppskatta det inkörda och det välbekanta.
Ändå går det inte att komma runt deras betydelse.
Jag skulle hävda att Emil Forsberg är lagets bästa spelare, att Victor Lindelöf är vår viktigaste spelare och att Alexander Isak är vår mest spännande spelare. Ändå är det åldermännen som utgör vår själva ryggrad. Det är Berg, Larsson och Lustig som är garanten och förutsättningen för att allt ska hänga ihop.
Det är beundransvärt – det är ju det – men det är klart att det samtidigt också innebär en osäkerhet.
Håller verkligen det här? Orkar den knakande, gnisslande ryggraden en prövning till? Jag önskar att jag skulle kunna skriva att jag var lugn och trygg, men det vore helt enkelt inte sant.
Mycket hinner förändras på tre år. I VM 2018 hade vi en av de yngre spelartrupperna, i dag har vi EM:s äldsta. Även om Janne Andersson inte håller med har jag själv svårt att se det som positivt.
Larsson (36), Berg (34) och Lustig (34) var alla bättre i Ryssland än de är i dag. Framför allt Mikael Lustig har sjunkit i blågul prestationsnivå, och där jag länge höll honom som en av våra absolut bästa spelare ser jag honom i dag som en riskfaktor.
Tillsammans med kompisen Larsson ska nu Lustig hålla rätt på Pedri och Dani Olmo ute på sin kant. I djävulusisk andalusisk hetta ska de möta en 18-åring och en 23-åring med spring i benen och framtiden vid fötterna.
Klarar de det? Jag vet inte. Men jag vet att vi fortfarande inte klarar oss utan dem. Och jag är tacksam för att de är här, för att de kommer att försöka.
Sverige-Spanien live – följ matchen här
Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare