Niva: Guidetti ville verkligen vara här
Det blev sämre och sämre till punkten där de flesta mest bara tycktes vilja komma härifrån.
Är det då läge att lyfta upp en enskild spelare efter en medioker laginsats?
Jo, eftersom han visade att han verkligen ville vara här.
Lite är det ju här vi står inför de flesta landskamper nuförtiden.
Ska vi välja att bua, eller ska vi försöka pumpa fram något positivt? Jag förstår absolut alla de som valde det förstnämnda alternativet, men själv vill jag faktiskt ändå i en annan riktning den här gången.
2-0 hemma mot Moldavien är inte bättre än 2-0 borta mot Liechtenstein – ändå hade jag roligare ikväll än jag hade i fredags. Precis som många andra tenderar jag att bli mer förlåtande gentemot såna som verkligen försöker, och här fanns en målsvulten anfallsyngling som gjorde sitt för att fylla viljekvoten mer eller mindre på egen hand.
Och jo, det är klart att jag fattar att det finns de som tycker att det blir felviktat och oproportionerligt. Killen gjorde ju inte ens mål.
Medan han slog bort chanser så sprang kapten Zlatan Ibrahimovic in med sitt 59:e landslagsmål, och medan han sköt över lyrade Erkan Zengin in en riktig godbit.
Sverige tog en säker seger, laget gjorde jobbet, de rutinerade spelarna avgjorde – och ändå ska alltså det här kretsa kring John Guidetti?!
Jo, det ska ju det. Så länge han orkade var det nämligen han som gav liv åt den här matchen.
Redan under nationalsången stod han och vaggade otåligt på sitt karaktäristiska sätt. För en lagkamrat som gjorde sin 37:e hemmalandskamp var det här en grått moldavfärgad måndagskväll – för en Friends-debuterande John Guidetti var det typ det viktigaste som överhuvudtaget fanns i världen.
Efter trettiofem sekunder lättade han bollen över en motståndarback och halvträffade iväg ett skott på mål. Efter drygt tre minuter stötte han ett inspel i stolpen.
Han rörde sig konstant
Han ville så mycket – så fantastiskt, fanatiskt mycket – att han gjorde skillnad enbart genom sin katalysatorskraft.
Under alldeles för stor del av det här kvalet har Sverige spelat som om de hållits tillbaka av en osynlig kraft, som om de vore fastbundna. Spelarna har tyngt ner varandra i högre utsträckning än de lyckats lyfta sina lagkamrater.
Ett tag var det som om Guidetti höll på att springa sönder de där bojorna. Han rörde sig konstant, ville delta i precis varje anfallssekvens, erbjöd hela tiden spelalternativ.
Men nä, fjättrarna höll.
När segern väl var säkrad – och resultatrapporterna från Moskva var entydiga – sjönk Sverige tillbaka ner i det där apatistinkande fotbollsträsket.
2-0 hemma mot ett likblekt Moldavien i en betydelselös matchavslutning? Då bestämde sig vårt blågula landslag för att det var bäst att döda tid och spela på säkerhet, att passivt rulla runt bollen i den egna backlinjen.
Vissa buade, en hel del andra reste sig och gick hem. Trots allt hade drygt 25 000 kommit till Friends den här kvällen, och en stor andel av dem var barn- och ungdomslag från olika delar av landet.
Jag önskar att de hade fått mer, att de fått se ett lag som försökte göra något av den andra halvleken snarare än att bara få den att försvinna.
Några sista maxlöpningar
När klockan till slut masat sig upp till stopptidsmarkeringen var det både sju och åtta gulklädda spelare som mest längtade ut i omklädningsrummet. Samtidigt stångades John Guidetti vidare där längst uppe på topp. Hans eget avtryck hade blivit allt mindre och hans felprocent allt högre – ändå pressade han nu fram några sista maxlöpningar och pekade ivrigt var han ville ha bollen.
Han ville så desperat gärna göra sitt premiärmål, och vi var väldigt många inne på Friends som hoppades att han skulle lyckas.
En kult bland såna som köpt in sig på Guidetti-hajpen, såna som hoppas lite för mycket på en spelare som fortfarande har saker kvar att bevisa och såna som bestämt sig för att se positivt på honom redan på förhand?
På sitt sätt, kanske.
Men vet ni? Det finns sämre känslor än att faktiskt unna sina landslagsspelare att lyckas.
Vi mår alla bra av att bli påminda om det ibland.