Bergström: Vi har inte en allvarlig kris – vi har två

Kristoffer Bergström

Läget är värre än befarat.

Det stämmer inte att det råder en skenande anläggningskris i svensk idrott.

Det råder två kriser.

Något är fuffens med siffrorna. Det är första reaktionen när jag läser min kollega Jesper Spannes välbehövliga djupdykning i bristen på idrottsplatser i Sverige.

Granskningen utgår ifrån en uppgift som tar andan ur mig. Spanne refererar till Riksidrottsförbundets kommunundersökning som visar att hälften av kommunerna till följd av anläggningsbrist nödgas tacka nej till ungdomar som vill idrotta.

Kris i hälften av 290 kommuner?

Har underskattat problemets vidd

Jag räknar på fingrarna: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg. Det är åtta. Då ska det alltså finnas uppåt 140 platser till i landet som är för trångbyggda för att ge ungarna utrymme att röra på sig.

Jag pratar med ansvariga på Riksidrottsförbundet. Ringer två glesbygdskommuner på måfå och läser underlaget och enkätsvaren.

Snart står det klar att jag underskattat vidden av problemet, sett för enkelspårigt på det.

Nej, det är inte yta som saknas utanför storstadsområdena utan folk. Barn som fyller upp lagen, ungdomar som löser medlemsavgift, vuxna som betalar skatt. Och avstånden är för stora. Vart ska en tjej i Kramfors som är sugen på bågskytte vända sig? Hur långt har en påg från Hässleholm till närmaste skidtunnel? Hur många simsugna ungar i Malå kan pendla ett par mil söderut till Kristineberg sedan badhuset stängt?

Stockholmarna trängs. Invånarna i Arjeplog saknar pengar att rusta upp de hallar som finns.

Den korrekta benämningen är att det råder två kriser och att båda är precis lika allvarliga.

Vi är i kris och måste agera

Däremot är följderna desamma. Vi får färre ytor där ungar ur alla samhällsskikt träffas, där kompisband knyts, där knän skrapas och plåstras om.

Idrotten har sina avigsidor, värst är dess problem med machonormer, men det är en djupt demokratisk och antirasistisk rörelse. Den får folk att lämna hemmet och umgås.

Och så aktiverar den oss. Oavsett om vi isseglar, stavhoppar eller dragkampar så krävs en fysisk insats, svettblanka pannor, vilket vi behöver mer av i stillasittandets tidevarv.

För ett par veckor sedan trampade jag testcykel i ett laboratorium med Elin Ekblom Bak, medicine doktor på GIH. Hennes senaste studie visar att konditionen rasar hos svenskarna, hälften av de undersökta låg hälsovådligt lågt, och att inget pekar på att kurvan planar ut.

Medan vi testade min kondis – halvdan – föreläste Ekblom Bak om förhöjda risker för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Hon föreslog en slags statlig reform, ett avstamp, ett erkännande av att vi är i kris och behöver agera.

Allt börjar med ridhuset

Allt börjar med gympahallen. Med elljusspåren och ridhuset. Framväxten av gymkedjor, den ena slickare än den andra, med medlemsavgifter på niohundra spänn i månaden, kommer aldrig kunna ersätta samhällsnyttan av att få ut befolkningen att jogga, bowla eller kasta handbollar ihop.

Så vad gör vi?

Tack för den livsviktiga frågan, såhär på sluttampen.

Det första är att inse att problemet är tudelat och behöver två olika lösningar.

För att aktivera storstäderna vill RF och den politiska vänstersidan skriva in idrott i plan- och bygglagen, för att nya områden inte ska kunna byggas som exempelvis Hammarby Sjöstad i Stockholm, med vinstmaximerande bostadsrätter trångt hopklämda och staplade till himlen.

Kan inte bara knäppa händerna

I takt med att städer förtätas kan varenda gräsplätt generera miljoner och det är svårt att sto emot bostadsmarknadens lockrop. Och det räcker med ett förhastat beslut: när väl ett hus byggts rivs det inte för att bli boulebana och skejtramp.

På landsbygden kan vi inte bara knäppa våra händer och be om ruralisering. Utflyttningen har bromsat av och många byar behåller i stora drag sin befolkning, även om de lånar ut sina unga för studier och rumlarliv och ser dem återvända fullvuxna. Det påverkar idrotten men borde inte vara ett oöverstigligt hinder då det går att driva föreningar för fjorton- och trettiofemåringar och inget däremellan.

Men i frågan om anläggningar finns ett par åtgärder som är viktiga.

Den första är att Idrottslyftet, projektet som startade 2015, får större genomslag där det behövs som mest. Precis som med andra bidrag från RF verkar pengarna för nybyggen ha en tendens att hamna hos de mest engagerade föreningarna, de bästa blankettskrivarna, och där är sällan krisen som värst.

Den andra är att samarbeta bättre distrikt och kommuner sinsemellan. Om ena staden har en rodelbana och den andra en skidstadion vinner alla. Samverkan har saknats på flera nivåer och är direkt nödvändig i ett glesbefolkat land där alla omöjligen kan bygga allt själva.

Så höjer vi folkhälsan – och vinner guld

Den tredje berör design och arkitektur. Har ni sett hur många sjumannamål i fotboll ser ut numera? Den har snedställda innerstolpar och nätet hängande mitt i buren så att den går att vända och få ett femmannamål.

Det är i sin enkelhet briljant och pekar ut en vinnande riktning. Går det att göra samma sak med hela anläggningar? En innehall som med enkla manövrar kan husera tennis, volleyboll, gymnastik, bowling, skytte, fäktning, casting, dans, judo, friidrott? Jag vågar lova att bygdens ungdomar hade testat allt.

Med flexiblare anläggningar höjer vi folkhälsan och stärker sammanhållningen. Det är tidernas investering.

Inte övertygad ändå?

Forskning visar att den som håller på med flera sporter i unga år blir bättre i sin valda gren. Så ska vi få fram NHL-proffs och skidhjältar bör barnen få stöta kula och fäktas också.

Och visst vill vi ha NHL-proffs och skidhjältar?